När natten faller

En mycket bra bok som jag nyss läste ut är När natten faller av Michael Cunningham. Och det var en sådan där bok som jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av. Jag tyckte Timmarna var bra men inte fantastisk. Men den här överträffade mina förväntningar. Det handlar om Peter Harris, fyrtiofyra år och konsthandlare i New York. Han är en lyckad man, hör kanske inte till de allra främsta galleristerna men kan, eventuellt, vara på väg att kvala in i den högsta ligan. Han är gift med Rebecca som driver en kulturtidskrift och de lever i en stor loftlägenhet på Manhattan. Framgångsrika storstadsmänniskor, med andra ord, och innan jag började läsa var jag som sagt inte övertygad om att jag skulle kunna intressera mig på djupet. Men det gjorde jag. För det här är en bok om det innerst mänskliga. Som om Peter Harris vore en lök skalar författaren av honom lager för lager och blottlägger en stor tomhet, ett öde land som breder ut sig inuti Peter.
   Äktenskapet har svalnat även om det inte är något som varken Peter eller Rebecca låtsas om. De njuter av sina långa helgfrukostar i sängen och av sitt bekväma liv. Men en dag kommer Missen på besök, Rebeccas tjugotreårige lillebror som egentligen heter Ethan. Han är sin familjs stora sorg och oro, sladdbarnet som aldrig vuxit upp utan lever ett kringflackande liv med ett drogberoende som det är tveksamt om han verkligen vill ta sig ur. Peter irriteras till en början starkt av hans närvaro men en dag överraskar han Missen i duschen, då han tror att det är Rebecca som står där. För det är som om Missen är en yngre upplaga av hans hustru, som om Peter genom honom än en gång skulle kunna få uppleva Rebecca (och sig själv?) som ung. En kyss utvecklas och Peter blir handlöst förälskad. I ett slag omprövar han sitt liv och väntar på tecken från Missen på att han vill ha honom, Peter, och fantiserar om en annan tillvaro, någon annanstans.
   Egentligen är det svårt att riktigt förklara varför det här är en bra roman. Men jag tror att det handlar om Michael Cunninghams sätt att så på djupet beskriva en människa som den han egentligen är, under den fernissade ytan som så lätt krackelerar. Det är inga genomsympatiska människor man möter i boken; de är självupptagna och mer än något annat uppslukade av tankarna på sitt eget jag. När Peter i bokens slut inser att Rebecca, som han irriterat sig på men även avundats för hennes förnöjsamhet, delat samma längtan som han själv efter något annat, något som inte innebär tomhet, blir han förtvivlad över att hon stjäl den längtan som är hans. Men de är mänskliga, Peter och Rebecca, mycket mänskliga.
   En lysande, välskriven roman.