Jag kan se i mörkret

Jag delar in böcker i olika kategorier, för mig själv. Vissa böcker hör helt enkelt bara till sådana som är "trevliga" att läsa; lite lagom underhållande. Och till dessa trevliga böcker räknas alltid så kallade psykologiska spänningsromaner, eller hur de nu brukar beskrivas. Inte vanliga deckare, även om det kan ske ett eller annat mord. Mer böcker som presenterar en huvudperson som på något sätt, förstår man snart, saknar de spärrar som de flesta av oss har. På ytan kan det verka bra, men där under kokar det av starka känslor och hudvudpersonen visar sig vara någon form av psykopat. En sådan bok är Jag kan se i mörkret av Karin Fossum. Hon skriver ju ibland en annan typ av böcker, där Konrad Sejer och de andra poliserna inte finns med.
   Riktor är en man i fyrtiofemårsåldern. Han lever ett ensamt, stilla liv i sitt hus och han är mycket ensam. Som barn blev han kallad för gäddan och han förklarar mycket av sitt utanförskap med att han saknar det som behövs, i form av utseende och empati, för att passa in bland människorna i den vanliga världen. På sin fritid sitter han på en parkbänk och iakttar sin omgivning. Han är utbildad sjuksköterska och arbetar på ett hem för gamla och svårt sjuka människor, som snart ska dö. Vad ingen vet är att Riktor, i hemlighet, plågar de gamla och spolar ner deras mediciner i toaletten. Allt detta redogör han för på ett stillsamt vis.
   En dag bekantar sig dock Riktor med den försupne sjömannen Arnfinn och en udda vänskap uppstår. Riktor köper hem brännvin som han trakterar Arnfinn med och Arnfinn finner allt oftare vägen förbi Riktors hus. Någon form av gemenskap uppstår. Tills den dag Riktor kommer på Arnfinn med fingrarna i hans plånbok. En oerhörd vrede flammar upp inom honom och något brister inombords.
   Så en dag blir Riktor hämtad av polisen och häktad, anklagad för mord på en gammal dam på sjukhemmet. Riktor finner sig snart väl till rätta med livet i häktet, övertygad som han är om sin egen oskuld och han inväntar lugnt sin rättegång. För man kan väl inte dömas för ett brott man inte begått? Och om det brott man verkligen har begått inte blir upptäckt har det väl det onda egentligen aldrig hänt?
   Det är mycket spännande och man läser snabbt vidare för att få veta hur det går. Och man känner sorg över gäddan Riktor, som aldrig vågat träda ut i världen som sig själv.