När jag var liten läste jag boken Barnen ifrån Frostmofjället. Den var bra och mycket sorglig och man levde helt med i Antes och syskonens kamp för att komma undan från myndigheterna, som ville ta dem, skingra dem och ackordera ut dem på bygden. I lördags fick jag möta barnen på nytt, nu i Stockholms stadsteaters fantastiska uppsättning i Skärholmen. En bra sak med att ha barn är att man kommer iväg och får se sådant man nog annars inte skulle gå på. Men med dottern och hennes kamrat som fint sällskap blev det en teaterupplevelse ännu bättre än jag hade kunnat tro. En levande och gripande förestälning med mycket bra skådespelare som hade en väldigt fin kontakt med publiken, barnen.
Och så Gullspira. Magnifika, underbara Gullspira, spelad av Robert Fux, som lyckas förmedla en sådan allomfattande värme och kärlek. Gullspira är den som håller ihop hela historien och som vakar över sina älskade barn med stolthet och en värdighet som träffar en rakt i hjärtat. Länge sedan jag blev så rörd av en teaterpjäs. Och fast historien är gammal så finns det ju paralleller i vår egen tid, med barn på flykt och barn som saknar hem. Och allra sist ställde Gullspira några frågor som vi sedan tog med oss hem. Vad är en familj? Hur hittar man hem? Hur hittar man sig själv? Ja, det fanns mycket att prata om efteråt.
Och jag måste få se Robert Fux igen. Hans Gullspira tände en stor värme inne i en själv, hur kallt det än var där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar