Symaskin och konsten att lura sig själv

Jag har köpt en symaskin. Jag har också ljugit för min dotter och sagt att jag kan sy. Eller ljugit kanske är för mycket sagt men jag har definitivt förskönat sanningen. I mitt inre ser jag för mig hur vi syr dockkläder och små kjolar till dottern och hur jag, som är så kort, ska kunna köpa vilka byxor jag vill och bara lägga upp dem utan problem. Nu, när symaskinen står här på golvet, ännu förpackad i sin kartong, gruvar jag mig för hur man ska trä i tråden. För att inte tala om att spola undertråd.
   Varför är man så benägen att lura sig själv att man är någon annan? Någon som kan sy, som kan allt det där dugliga? Sanningen är ju en annan. I hela mitt liv har jag hållit mig undan en massa praktiska saker. Jag har aldrig velat: köra bil, sköta en trädgård, vattna krukväxter, frosta av frysen, städa skåp, storhandla och planera mat för en vecka och allt annat som man kanske bör göra. Istället har jag alltid velat läsa. I många år var min idé om en bra ledig dag en dag när man helt enkelt fick vara ifred och läsa. Nu för tiden har jag breddat mig lite grann och gör gärna lite annat också. Men faktum kvarstår; finns det något bättre än en bra bok?  Jag läser en nu. Richard Yates sista bok, Cold Spring Harbor.
   Symaskinens tid kommer också.    

Tänk att det finns målningar som är som en novell av Raymond Carver

Av en slump upptäckte vi en amerikansk konstnär som heter Amy Bennett. Hon har ställt ut på Galleri Magnus Karlsson här i Stockholm för några år sedan (men det visste jag inte då) och det verkar som om hon snart ska ställa ut här igen. Underbara målningar. När man ser på dem är det som att få stiga direkt in i ett pågående skeende, en viktig historia som håller på att berättas. Som att läsa en novell av Raymond Carver.

Jag tror jag älskar dig. David Cassidy!

I maj 1974 var jag elva år och skulle snart fylla tolv. Livet hade förändrats ganska drastiskt och jag tyckte inte att det fanns så mycket att glädja sig åt, egentligen. Vi hade flyttat dit jag inte ville bo och allt var förändrat. Men det fanns något, eller snarare någon, som lyste upp mörkret och som gav mig anledning att stiga upp på morgonen, klä på mig och göra allt det där man måste göra: David Cassidy. Han var min stora idol och han skänkte mitt liv mening. Så var det. Och den 8 maj det här året var en högtidsdag för mig; den kom att bli en vattendelare i mitt liv. Före och efter. Den dagen uppträdde David Cassidy på Gröna Lund i Stockholm och jag fick åka dit. Jag kommer aldrig att glömma det, hur det kändes att stå ensam i ett hav av flickor som skrek högt. Trängseln var enorm och jag hade ju aldrig upplevt något liknande. Det dröjde länge men till slut kom han. Han kom in på scenen på Gröna Lund; han fanns på riktigt och han var där precis framför mina ögon. Jag minns inte att jag på riktigt kunde förklara mina starka känslor för någon efteråt, berätta vad jag hade varit med om och vad det betydde. När jag återvände hem till den hemska fjällby i Jämland där vi då bodde var jag en annan. Jag var oåtkomlig, jag hade en inre styrka som jag bar med mig som en osynlig skatt och som jag inte delade med någon.

   I slutet av maj 1974 åker Petra, 13 år, från sin småstad i Wales till London med sina väninnor för att gå på en av David Cassidys konserter. Ryktet säger att David snart tänker lägga av, konserten är en av hans sista och Petra har ljugit för sin stränga, tyska mor för att i hemlighet få se sin stora idol. Petra är huvudperson i Allison Pearsons roman Jag tror jag älskar dig. Även om det här är den typ av bok jag inte brukar läsa var jag naturligtvis tvungen att läsa den ändå. Och även om jag tycker att den har både sina förtjänster och sina brister så har jag svårt att vara opartisk. Jag gillar den, så klart, för att den fick mig att minnas en viktig del av mitt eget liv. Petra och hennes bästa vän Sharon är som jag själv. De kan allt om David Cassidy, han finns som en ständig närvaro i deras liv liksom han fanns i mitt. Det är en roman som i baksidestexten beskrivs som en "romantisk komedi full av härlig 70-talsnostalgi och varm humor". Kanske det. Den har också en parallellhistoria som berättar om Bill Finn. Bill har en akademisk examen i engelsk litteratur men det första arbete han får är som redaktör för The Essential David Cassidy Magazine i London. De brev från David som tidningen publicerar, och som studeras av tusentals unga flickor, är i själva verket mödosamt författade av Bill.
   När Petra många år senare reser tillbaka till Wales för att begrava sin mor gör hon en oväntad upptäckt. Och så småningom kommer hennes och Bills vägar att korsas.

   Det är en kärleksroman, visst. Och en roman om föräldrar och barn, om vänskap, om unga flickor och om den hierarki som kan råda i en grupp. Och den snuddar vid något viktigt, som naturligtvis kunde ha utvecklats mycket mer men då hade det ju blivit en helt annan roman. Vad är det som gör att en ung människa så totalt kan gå upp i sin idoldyrkan? Vilka behov behöver fyllas, vilka brister behöver kompenseras? 

   Jag själv bestämde mig för att skriva en insändare till en av de tidningar som skrev mest om David Cassidy. Den blev lång och jag gjorde allt för att beskriva och förklara varför han var så viktig för mig och hur det kändes. Den kom in. Och inte ett enda ord hade de strukit. Jag kände en stolthet över mig själv som var alldeles ny när jag läste mina egna ord där i tidningen. Men jag berättade det aldrig för någon annan; det var min egen hemlighet.

   Allison Pearson fick 2004 möjlighet att resa till Florida och för Daily Telegraphs räkning intervju sin tonårsidol David Cassidy. Den intervjun avslutar boken Jag tror jag älskar dig.      

Annika Norlin

Såg Annika Norlin bli intervjuad av Niklas Strömstedt på teve i lördags. Åh vad jag tycker om henne. Och att hon kan sjunga så där bra, med det jämtländska tonfallet som så precist förstärker textens innehåll. Hon är fantastisk och när jag hör henne får jag ibland en nästan smärtsam längtan uppåt, hemåt. Östersunds gator får liksom ett skimmer omkring sig - som jag i och för sig vet att de inte alls kan leva upp till när jag väl är där hemma igen och får gå på dem.
   Annika var också en av andrapristagarna i Umeås novellpristävling 2010. Hennes novell heter Balthoran och den finns att läsa om man går in på eProvins hemsida. Det är en oerhört bra novell där hon på ett kärvt, lite korthugget språk berättar en historia som får en att le samtidigt som man får som en stor, svårsmält klump i halsen av sorg. Det finns bara ett fel med den novellen och det är att den borde ha VUNNIT i stället. Läs den!   

Outsider

Jag börjar med att konstatera detta: TORBJÖRN FLYGT SKRIVER SÅ BRA. I fredags läste jag ut hans nya roman Outsider och förutom det andra, allt som gör romanen läsvärd och speciell, så fascineras jag av hans förmåga att skriva så lätt och liksom flytande. Och då handlar det ändå ofta om verkligt långa meningar, några sträckte sig över nästan en halv sida. Men språket rinner klart som vatten över boksidorna. Jag undrar hur han gör. 

Det har gått tio år sedan Underdog kom ut. Den trettiosjuårige Johan som berättade då har alltså blivit tio år äldre. Han är etablerad jurist och lever i ett, vad man förstår, harmoniskt äktenskap med Helena. De träffas redan under utbildningen i Lund och det mesta av handlingen utspelas också där. Men även i Malmö, där mamma Bodil och storasyster Monika bor. Det är sina studieår Johan beskriver; korridorlivet i Lund. Tidsmarkörerna duggar tätt, Olof Palme mördas på öppen gata och ett hårdare samhällsklimat växer fram. Bodil, morsan, är utsliten efter många år på strumpfabiken. Men hon har ett nytt arbete, på marknadsavdelningen på Hallbergs guld, och för en tid tycks det som om hon hamnat på rätt plats i yrkeslivet. Men nya vinder blåser också där och hon tar till slut det stora steget att säga upp sig och starta eget. Tillsammans med två kollegor startar hon en firma med smyckesförsäljning i form av hemmapartyn. Kontoret har hon i sin egen lägenhet.

   Monika har avbrutit sina läkarstudier och sliter hårt som ensamstående mamma och servitris på en restaurang med tvivelaktiga arbetsvillkor. Varje söndag ses familjen på middag i Bodils kök. Att tacka nej är i princip inte möjligt.
   Johan känner sig kluven mellan den han var och den han är på väg att bli. Juridikstudierna är en biljett till ett annat liv, en annan tillvaro långt från den Johan är van vid från uppväxtåren i bostadsområdet i Malmö. Men priset han betalar är skuld; känslan av skuld över att inte vilja stanna kvar utan vilja något mer och annat. Det är det här jag tycker är så intressant och bra med romanen. Hur påverkar vårt ursprung de människor vi blir? Hur hårt sitter vi fast i det gamla, den värld vi kommer ifrån? Hur bryter man sig loss och vad förlorar man på vägen? Det är väl inte så modernt att diskutera just frågor om klass och ursprung idag, men jag tycker att det är något av det viktigaste och mest intressanta. Torbjörn Flygt beskriver så bra hur Johan anstränger sig för att passa in, överallt; vara smidig och diplomatisk hemma i morsans kök liksom bland studiekamraterna i Lund. Det som är självklara sanningar på det ena stället är det inte alltid på det andra.
   Det här är också en roman om kärlek, vänskap och syskonskap; om mans- och kvinnoroller. Bodil, Monika och Helena är alla, var och en på sitt sätt, starka kvinnor som står för utveckling och framåtskridande. Liksom i Underdog är porträttet av mamma Bodil något av det man minns mest; ett porträtt av en alldeles vanlig, hårt arbetande kvinna och samtidigt en alldeles ovanligt jobbig, underbar och speciell morsa.        

Himmel över London. Besvikelse...

Jag anade det tyvärr innan jag tog mig an läsningen, hade ju läst Göran Greiders recension i DN, bland annat. Håkan Nessers nya roman, Himmel över London, är inte det man tror att den ska vara. Jag gillar böckerna om Barbarotti, och en del av hans andra böcker också. Nu hade jag längtat efter en riktigt bra och spännande historia men vad fick jag? En lektion i skrivandets hantverk och mystik, en diskussion om fiktion kontra verklighet. Missförstå mig rätt, visst är dessa frågor också intressanta och angelägna att belysa. Men inte nu, inte så här. En från början spännande historia, om än väl skruvad, monteras efter cirka halva boken nogsamt ner, bit för bit. Kvar står en besviken läsare. Håkan Nesser är trots allt inte Paul Auster...