Korparna

"Aspen och jag. Vi som darrar för minsta lilla". För några veckor sedan läste jag Tomas Bannerheds debutroman Korparna och citatet är hämtat därifrån. Nio ord som så väl beskriver romanens kärna. Pojken som darrar likt aspen heter Klas och är i tolvårsåldern. Det är sjuttiotal och Klas bor på en liten gård i en by i Småland med mamma, pappa och lillebror. Ganska snart förstår man att det är något som är fel, gravt fel hemma hos Klas. Det som beskrivs ur en pojkes perspektiv är skräck och rädsla; rädslan över att fadern Agne, som styr hela familjen med sina tvära lynneskast, en dag ska gå för långt. Och som läsare delar man Klas smygande fasa för att allt ska sluta i katastrof.
   Fadern, förstår man, lider av någon form av psykisk sjukdom som gör honom manisk och han upplever sig vara utsatt för andras illvilja. Av sin familj kräver han förståelse och han påpekar ofta att ingen förstår hur han har det. Han sliter dag och natt på gården, allt för att Klas en dag ska kunna ta över. Att Klas inte vill är inget han vågar säga till sin far. Det mesta i livet går ut på att dämpa faderns humör, att inte göra ont värre. Just beskrivningen av hur det är att leva nära en sjuk människa är fantastisk och man känner hur oron kryper i ens egen kropp över att något ska bli fel. Den här försiktigheten syns väldigt väl i dialogerna, där många repliker slutar med ett frågetecken: Som om de som talar måste få det de säger godkänt; man vet att ingenting är säkert.
   Vid sidan av familjen har Klas ett slags eget liv i naturen, där han hittar styrka och en mer självklar plats än i hemmet. Och så bra är den här romanen att även en sådan som jag, som vanligtvis skyr alla slags inträngande naturbeskrivningar, fascinerat läser vidare. Människorna, naturen, barndomen som skuggas av ett mörkt hot - det här är en märklig, innehållsrik och mycket bra roman skriven på ett språk som bär.