Einar Askestad

Det är bra med gäster som intresserar sig för ens bokhylla. Igår kväll, efter ruccolapajen och vinet, hamnade min väninna och jag i ett intensivt studium av böckerna i hyllorna. Då såg jag Kvinnohistorier av Einar Askestad och kände att jag måste skriva om den. Han har kommit med en till novellsamling efter den här också - Frånfällen - men jag har inte läst hela den än. Framsidan av Kvinnohistorier består av två målningar av Edward Hopper. På den övre bilden ligger en kvinna på en säng med ansiktet vänt mot väggen. Hon är bara halvt påklädd och en man sitter på sängkanten och tittar ner i golvet. På den andra bilden ligger en man på mage i sängen medan en kvinna i en röd klänning sitter på hans sängkant. Båda bilderna utstrålar avstånd och en tystnad som man nästan kan ta på. Samma avstånd mellan människorna återfinns i bokens noveller.

   Jag tycker mycket om att läsa noveller och jag tycker om den typ av noveller som Einar Askestad skriver. Som läsare hamnar man rätt i ett skeende, ett tillstånd, utan att få allt för mycket förklarat för sig. Man gör en tillfällig bekantskap som berör. I den inledande novellen, Lilla Amanda, kommer en flicka för att bo ett par nätter hos ett par som, förstår man, inte har några egna barn och inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Amanda skapar en sorts spänningsfält mellan mannen och hustrun; hon är ingen flicka som det är lätt att ta hand om. Tvärtom. Och i deras respektive sätt att närma sig flickan anar man så mycket mer kring deras gemensamma historia och deras egen relation. Vilka är de och vad har de varit med om? I närvaro av flickan är det som om de lyses upp av ett ljus som inte är barmhärtigt. Men vad det ljuset avslöjar, det får man tänka ut själv. Några svar ges inte.
   Bokens noveller är ofta mycket korta men laddade med frågor och innehåll. Går det egentligen att närma sig en annan människa? Är förändring verkligen möjlig?