Den hemliga lådan

Ett av mina starkaste barndomsminnen är den gång när min pappa ropade in en kartong med böcker till mig på en auktion i bygdegården hemma. Det var pappa själv som var auktionist, så han hade väl kikat i lådan innan och visste att den skulle passa. Jag minns det hela så klart, fast jag väl bara kan ha varit en nio-tio år då. Jag gillade de där kvällarna i bygdegården; det var där alla samlades när det var någonting särskilt. Som sista april eller som den här gången: en auktion. Min syster och jag var där, alla våra kompisar med och deras föräldrar. Alla betyder inte att vi var så många egentligen; vi var bara sjutton barn i hela skolan det sista läsåret jag och min syster gick där. B-skola, ett-trean för sig och fyr-sexan för sig. Några år efter att vi hade flyttat lades skolan ned...

Det var varmt och trångt på auktionen. Jag och min syster satt ganska långt fram och det var roligt att se på när pappa ropade upp sakerna. Så blev det lådans tur. Pappa sa något om att den här gången skulle han själv vara med i leken och det var väl någon som bjöd emot ett tag men snart hade pappa klubbat sitt eget bud. Sen kom han fram till mig med lådan och vi bar ut den i kapprummet där jag och min syster öppnade den. Och den var full med hästböcker. Bland annat fanns det flera Jill-böcker där; femtiotalsböcker, tror jag, om Jill och hennes häst. Eller om hon hade flera hästar, det minns jag inte. Men jag minns omslagen. Jill såg alltid ut om en riktig hästflicka, i riktiga ridbyxor. Och böckerna luktade så där gott som bara gamla böcker kunda lukta. Och jag var så lycklig när vi kom hem sen och jag fick packa upp alla böcker. 

Ibland tror jag att livet kanske aldrig blir bättre än så. Hemma i mitt och min systers rum, undulaten som tittar på i sin bur och på golvet alla dessa böcker som vi bläddrar i, pratar om och försöker bestämmer i vilken ordning de ska läsas. 

   Tack pappa. Du minns nog inte det här men det gör jag.