Ola Nilsson. Och Hundarna. Och Änglarna.

Jag vet inte så mycket om Ola Nilsson. Han är född 1972 och delvis uppvuxen i Hammerdal i Jämtland. Han gav ut en novellsamling och en roman på ett lokalt förlag innan Hundarna kom ut på Natur och kultur 2010.  När jag läste Hundarna blev jag väldigt berörd; det var som om någon visade upp något som jag kanske glömt, kanske förträngt. Jag vet inte riktigt varför jag reagerade så, men jag kände mig hemma i texten på ett nästan fysiskt sätt.
   Det karga, avskalade språket stämmer så exakt med det som beskrivs. Några ungdomar i tonåren står i centrum för berättelsen, som - antar jag - utspelas i just Hammerdal. I alla fall tyder miljöbeskrivningen på det. Det finns ett stort avstånd mellan de unga och de vuxna i boken, nästan som om de unga lever i ett isolat, i ett eget land där det råder ständig iskyla och kontaktmöjligheterna är få. Det är svensk glesbygd som beskrivs, norrländsk glesbygd; en trakt som den som är ung lämnar så fort tillfälle ges. Men samtidigt vet man att det blir inte så för alla. Några blir kvar och den vetskapen finns där alltid. De unga människor som beskrivs söker sig till varandra, de balanserar på räcket till bron över älven och  de berusar sig på undangömda platser. Det är en svart skildring av en tillvaro i stor avsaknad av hopp och framtidstro. I varje gård finns hundarna, de som står på löplina eller i hundgård dygnet runt. Och jag kom plötsligt ihåg; jag mindes hundskall och hus där målarfärgen flagnar men underhållet dröjer länge, allt för länge. Och samtidigt som jag värjde mig mot det svarta, mot berättelsens bråddjup, fick jag en sorts nästan ofrivillig hemkänsla. Jag kommer också därifrån. Jag vet inte hur mycket uppväxtplatsen påverkar en människa, jag vet inte om det finns någon skillnad mellan norr och söder. Men som sagt, jag kommer därifrån. Där hundarna aldrig slutar skälla.

   Hundarna är första delen i en planerad trilogi. I år kom Änglarna. Lika stark läsning, som utspelas i samma miljö som Hundarna. En man och en ung kvinna återvänder med rälsbussen till det lilla samhälle där de växt upp. Båda delar ett utanförskap, även om det har olika ursprung och deras respektive historia, som återberättas, skiljer sig åt. Det Ola Nilsson skriver har kallats för norrländsk country noir. Kanske det. Jag vet inte. Men bra är det. Oerhört bra.