Mina och Kåge är två björnar som lever ihop. Om de är ett kärlekspar eller lever ihop av andra orsaker framgår väl inte riktigt, även om min dotter menar att det är självklart att de är kära. Säkert har hon rätt.
Det vanliga vardagslivet bryts tvärt den dag Kåge förklarar att han ska ut och resa. Han packar sin väska, trallar och är glad och uppmanar Mina att komma ihåg att vattna blommorna. Inte en enda gång frågar han om hon vill följa med. Mina blir ensam kvar. I många dagar gömmer hon sig under ett bord. Rummet ligger i mörker och Mina tänker att snart finns hon inte alls. En dag kommer ett vykort från Vietnam. Kåge rapporterar från sin resa. Mina lämnar till slut sin plats under bordet, bakar en sockerkaka och försöker leva som vanligt.
När Kåge återvänder brister det för Mina. Mitt i hans självupptagna pladder exploderar hon av ilska och frustration och ställer Kåge mot väggen. Hur kunde han åka ifrån henne? Hur kunde han låta bli att fråga om inte hon också ville resa? Kåge inser att han har varit väldigt dum och han förstår också att Mina har rätt att vara arg. Texten och bilderna samspelar perfekt och som läsare har man, i alla fall jag, en stor klump i magen när jag känner Minas förtvivlan snudda vid mig själv. Oerhört bra om att leva tillsammans, om vad det innebär att se och vara sedd eller, som i Minas fall, att inte synas eller märkas alls.
Om jag var familjeterapeut skulle jag kunna tänka mig att låta par i terapi läsa böckerna om Mina och Kåge (för det finns fler). För vad är det som skaver mellan Mina och Kåge? Ger inte kärlek en människa styrka att även bevara sitt jag, sitt eget själv?
Två små björnar väcker många tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar