Alldeles nyss såg vi Babel på teve och man ägnade en stor del av programmet åt att hylla honom. Bland annat bad man de inbjudna gästerna läsa upp sina egna favoritrader från någon Tranströmerdikt. Genast läste jag själv ur minnet upp min egen absoluta favorit för min man. Någon minut senare läste Alex Schulman upp samma rader. Min reaktion var inte den jag skulle önska, för min första tanke var Nej! Varför läser han samma rader? Varför just dessa av allt som Tranströmer skrivit? Varför?! Och jag insåg att min reaktion inte skulle ha varit densamma om någon av de andra gästerna citerat samma rader. Men det var inte någon av dem. En stunds inre självrannsakan följde.
För mig är dessa rader ur dikten Romanska bågar från diktsamlingen För levande och döda något av det mest trösterika, försonande, som finns; ja så klart är hela dikten det. Och förmodligen är det så för Alex Schulman också. Jag förstår det nu. Tror jag. Så varsågod, här kommer de rader vi skattar så högt:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar