Bokhyllor

Något jag tyckte om som barn var att vara helt ensam hemma och i lugn och ro gå igenom föräldrarnas bokhyllor. I vårt hus fanns ett rum där det stod ett runt matbord (som vi bara åt vid på julafton), farmors gungstol, som kallades så eftersom hon var den enda vuxna som var tillräckligt kort för att kunna gunga i den, och så böckerna ordnade i hyllor längs väggen. Jag minns hur spännande jag tyckte att det var med dessa bokryggar som alla hette olika saker. Jag läste ju själv, min systers och mina egna böcker, och jag undrade alltid om det var väldigt stor skillnad, vad som egentligen stod i de vuxnas. När fick man börja läsa såna böcker och hur visste man vilken man skulle läsa? En dag när jag var tio år kom jag hem ensam efter skolan. Jag gjorde det jag brukade, hälsade på hunden, la upp pepparkakor på ett fat, slog upp mjölk i ett glas och bar in det i bokrummet. Men den här gången tittade jag inte bara utan jag valde ut en bok som jag bestämde skulle vara min försöksbok; jag skulle liksom läsa på prov. Det blev Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Jag läste en sida, en till och så ännu fler. Jag kunde inte sluta. Jag blev fullständigt uppfylld av Kristina, Karl-Oskar och de andra. Mest intresserad blev jag av Robert, som jag tyckte synd om. Jag berättade aldrig för någon att jag läste, vad jag läste. Och det tog väl ett tag men en dag var boken utläst och jag tyckte att jag hade förstått någonting som ingen hade berättat för mig. I en vuxenbok fanns det ju mer av allt. Faktum är, att om jag idag skulle försöka definiera lycka så skulle ett exempel vara den känslan jag hade då. Känslan av att vara ensam i ett tyst hus, att vara i rummet med böckerna, att se hur ljuset faller in genom de stora föntren och lyser på mig som sitter i farmors gungstol och läser.
Efter Utvandrarna läste jag bara mer och mer. Vuxenböcker, hästböcker, flickböcker; jag värderade dem aldrig sinsemellan. Alla var betydelsefulla för mig. Min nästa riktigt stora upplevelse var när jag upptäckte att det fanns deckare. Jag läste min första Maria Lang. Siden sammet hette den. Men det är ju en annan historia.