En dramatikers dagbok 2005-2012

Jag skulle bara titta lite i den. Den är ju omfångsrik, minst sagt. Cirka 1300, tätt skrivna sidor. Men sen var jag fast. Det var likadant med den förra.

  

 Egentligen vet jag inte varför, men Lars Noréns dagbok fascinerar mig. Det är alltid intressant när en konstnär beskriver sig själv och hur han eller hon arbetar. Och lever. Och tänker. Stort blandas med smått. En shoppingtur kan beskrivas lika utförligt som svåra tankar kring kärlek och relationer. Och man är som sagt fast. Jag läser. Och läser. Och jag vill inte sluta. 

Återträffen

Han hade ett namn som började på T, men jag vill inte skriva ut det här. Att ge honom ett fullständigt namn skulle vara att ge honom respekt och ett erkännande han inte förtjänar.
   När jag började i sjuan fick vi åka skolbuss till det större samhälle där högstadet fanns. Sedan blandade man friskt eleverna från de små, och större, fjällbyarna i trakten. Jag hoppas innerligt att det fungerar bättre idag än det gjorde på min tid. T, uppbackad av många andra i klassen, gjorde kort sagt mitt liv till ett helvete under flera år. Det finns ingen anledning att fördjupa sig i detaljer, men det här är sånt man onekligen börjar tänka på när man sett Anna Odells film Återträffen. Den är mycket bra och ibland nästan plågsam att se.
   Återträffen är en mycket modig film, där Anna Odell spelar sig själv. Hon berättar, i spelfilmens form, om den mobbning och det utanförskap hon utsattes för under sin uppväxt. I filmens början kommer hon, oinbjuden, till en klassträff med sina gamla plågoandar. Hennes syfte är att tvinga de forna "kamraterna" att erkänna hennes existens och försöka få de att förstå vad de gjorde. Då. På den tiden. Det hela urartar och Anna tvingas lämna festen under förnedrande former.
   Filmens andra del visar hur Anna försöker få kontakt med många från klassen för att få till stånd en diskussion. Vad minns de av det de gjorde? Hur tänker en vuxen människa kring sin roll som mobbare under skoltiden? Inte många säger ja till Annas inbjudan till samtal.
   Återträffen är en oerhört intressant och modig film om hur människor reagerar när de konfronteras med det de har varit och gjort. Den ställer viktiga frågor om människovärde och makt.
   Själv bytte jag skola inför nionde klass. Jag hade tur, den möjligheten fanns eftersom min far bodde i stan och därmed gjorde det hela möjligt. Men det är ju en annan historia.
   T har jag återsett en gång, på gågatan i Östersund. Det riktigt otäcka var att han vände om och började följa efter mig. Som tur var bodde jag mycket centralt och kunde fly in i min egen port. Men känslorna av rädsla och underläge hann ändå vakna till liv. Vad han ville har jag ingen aning om. Men att han ville be om ursäkt tror jag inte alls. Och Anna Odells film får mig bara mer övertygad om det.
   Så, till den som ännu inte sett Återträffen. Gör det!   

Jonathan Tropper:Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar

Ibland behöver man underhållas, åtminstone är det så för mig. Problemet kan vara att ändå hitta rätt författare; jag läser inte så kallad chick-lit som det finns så mycket av. Men nu har jag hittat Jonathan Tropper. Välskriven, god underhållningsläsning. Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar har jag nyss avverkat, och någon till väntar på läsplattan.

   Det här är böcker jag skulle rekommendera den som gillar Nick Hornby och Tony Parsons. Även om Jonathan Tropper är amerikan och böckerna utspelas där finns det stora likheter. Det handlar om familjeband, relationer, sorg och kärlek. Humoristiskt men ibland med en svart liten kärna längst in.
   I Konsten att tala med en änkling heter huvudpersonen Doug. Doug är bara tjugonio år men redan änkling, sedan hustrun Hailey omkommit i en flygolycka. Verkligheten är svårgreppbar för Doug, men han måste ändå handskas med sin krävande tvillingsyster Claire, som är gravid men planerar att lämna sin man, och de andra medlemmarna i familjen. Samtidigt kräver Haileys sextonårige son Russ att få bo kvar hos Doug istället för hos sin pappa Jim. Dessutom omges Doug av välmenande grannfruar som erbjuder honom tröst i form av både hemlagad köttfärslimpa och sex. Livet är komplicerat och Doug har svårt att finna en väg som leder framåt.
   Även i Sju jävligt långa dagar har huvudpersonen problem med en påträngande, om än välmenande, familj när han ska hantera sin sorg. Judds hustru Jen är visserligen inte död, men sedan han hittat Jen och sin egen chef i sängen hemma i sitt eget sovrum har Judds tillvaro fullständigt rasat ihop och han ifrågasätter allt och alla. Samtidigt dör hans far och Judd måste resa hem till familjen för att sitta shiva, en slags judisk sorgmottagning där vänner och bekanta gör visiter hos de sörjande. Krisande familjemedlemmar, en mor som visar sig vara lesbisk och gamla flickvänner gör livet extra svårt för Judd.
   Skildringarna av de stökiga, lite excentriska familjerna påminner mig om de två böcker jag läst av Jessica Anya Blau, Drinking closer to home och The summer of naked swim parties. Även om hennes böcker är mörkare och har fler djup finns där något gemensamt, i beskrivningarna av de komplicerade, sorgliga  familjebanden. Det är roligt, men också mycket mörkt.   
   Jonathan Tropper rekommenderas!
  
  

Vad är viktigt här i världen?

Det kan man fråga sig och det finns ju, som vanligt, många svar på det. Något som alltid fått mig upprörd och irriterad är den mängd av böcker som utkommer där de flesta, på ett banalt och enkelspårigt sätt, visar på tio, tolv eller kanske rentav tjugo vägar till ett bättre liv. Man ska fånga dagen, leva i nuet och allt det där. Ordet mindfulness tröttar ut en.
   Så hamnar man i en situation i livet som man inte alls räknat med. Det liv du kände som ditt finns inte längre; inte på samma sätt i alla fall. Och visste du det inte innan får du nu känna på den sköra hinna som omger oss, den som kan brista så lätt. Och man tänker några varv till och inser att det ju är sant, även om det kan uttryckas på olika sätt: Du har bara ett liv. Använd det.
   Och den insikten behöver ju inte komma från ännu en tröttsam, amatörpsykologisk bok om hur man bäst tar till vara sitt liv. Den kan också komma från exempelvis Tomas Tranströmer.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Jag tänker ofta på dessa rader. De gäller ju oss alla.
  

Den osynlige mannen från Salem

Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem fick Deckarakademins pris som årets bästa svenska kriminalroman 2013. Den är tänkt som första delen i en serie om polisen Leo Junker. Leo, handplockad till avdelningen för internutredningar, har en längre period varit avstängd från sitt arbete. Varför ska inte avslöjas här. Men när en kvinna mördas på ett härbärge för hemlösa kan han inte låta bli att blanda sig i. Härbärget ligger i samma hus där han själv har sin bostadsrätt, och något med den mördade kvinnan gör att Leo ser kopplingar till sin egen uppväxt i förorten Salem utanför Stockholm.
   Nutid blandas med dåtid då Leo ser tillbaka och minns vänskapen med syskonen John och Julia i Salem.
   Det här är en ovanlig deckare, bland annat på grund av det mästerliga språket. En lite hårdkokt ton - som bloggaren normalt har mycket svårt för - kan inte förta den effekt språket och personskildringarna ger. En slags sorgsen, uppgiven känsla, ovanlig i denna form av litteratur, sveper över sidorna och tar en med på en oväntad resa.