Semesterläsning

Man hyr ett fint torp utanför Norberg. Man hyr en bil, packar in allt... man behöver och ger sig iväg. Man kommer fram och allt känns bra. Man ser fram emot både trevliga utflykter och lugna stunder med en god bok. Man inser att man glömt sin läsplatta. Och även om den uppkomna bristen skulle kunna kompenseras redan nästa dag, med inköp av några pocketböcker, så kan man ju inte somna om man inte får läsa en stund. Så jag genomsökte torpet på jakt efter något läsbart och fann två böcker: 3096 dagar av Natascha Kampusch samt Live to win : låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson. Det var vad som fanns att välja på för snobben Eva.
   Jag kröp till sängs med Natascha. Andreas Carlsson vet jag inte ens vem det är och jag blev inte heller ett dugg nyfiken på att ta reda på det. Men den fasansfulla historien om Natascha höll mig uppe flera nätter. Jag och hunden huserade på nedre botten, då ingen av oss klarade att ta sig upp för den rangliga trappan till sovloftet. Så vi störde ju ingen, fast vi var vakna länge. Nataschas berättelse är en ofattbar skildring av mänsklig styrka och kamp för överlevnad. Man förfäras och imponeras av en ung människas förmåga att bevara sitt jag under de mest vidriga omständigheter.
   Det var en fin semestervecka. Jag är en varm förespråkare för Bergslagen - det kanske är det vallonska blodet som kommer i svallning - och rekommenderar verkligen en semester i dessa trakter. Och har man inte besökt Elsa Anderssons konditori i Norberg tycker jag att man ska göra det, om man får chansen. Underbart.
  

Det som inte växer är döende

En tunn men mycket otäck roman som jag just läst är Det som inte växer är döende av Jesper Weithz. Redan i romanens början är vilar ett outtalat hot mellan raderna, ett hot som kommer att växa sig starkare.
   Henrik och Lotte, affärsman och projektledare, har byggt sitt drömhus vid havet utanför Stockholm. De har dottern Molly och väntar ett barn till. Men det visar sig att Lotte bär på en mycket ovanlig sjukdom, eller egentligen är det barnet hon väntar som är sjukt men det drabbar också modern. Endast på en klinik i Brasilien finns behandling som kanske, som måste, hjälpa. De packar ner sitt vackra hem och förbereder sig för en nästan årslång vistelse där. Lotte och dottern Molly ska resa i förväg och Henrik ska återförenas med familjen i Brasilien efter en kort affärsresa till London.
   Men inget går som planerat. När Lotte och Molly kommer till Arlanda är alla plan inställda på grund av att miljöaktivister tagit över flygplatsen. Till sist får de en hyrbil och börjar, i snöstorm, resan tillbaka till sitt tomma hus. Tanken är att de ska resa nästa dag istället.
   Henrik lockas av sin unge assistent att resa till Sri Lanka för att eventuellt få ordning på ett kontrakt som hotar att omintetgöras. Men planet blir kapat av terrorister och inget visar sig vara som Henrik har tänkt eller trott. Ingen svarar när han försöker ringa sin assistent eller sin hustru.
   I huset i skärgården försöker Lotte använda sina sista krafter till att hålla sig själv och Molly varma sedan strömmen har gått. Bilen har fastnat i snön och de får ingen kontakt med omvärlden.
   Miljöthriller, tror jag någon kallade boken när den kom ut. Skrämmande civilisationskritik om vad som händer när allt vi tar för givet börjar spricka, när den tunna hinnan till vår trygghet brister.
     

Skolavslutning

Förra veckan var det skolavslutning. Jag stod på en stekhet skolgård på Katarina södra och trängdes med många, många andra. Men hur olika min dotters avslutningar än är mot dem jag upplevde när jag var liten så finns det ju ändå likheter. Förväntningarna. Och Den blomstertid nu kommer. Vem kan hålla emot när man hör den? Inte jag. En gång frågade dottern varför en del vuxna gråter på skolavslutningar. När jag tänkt färdigt svarade jag att det nog beror på att vi gråter för att vi själva inte längre är barn men ibland skulle vilja vara det. Fast för det mesta står vi emot den längtan. Men sen kommer det stunder då det bara inte går. Som när man hör Den blomstertid nu kommer.
   För vad är det som händer? Man flyttas tillbaka, på ett nästan fysiskt sätt, till en tid som inte längre finns. Som jag berättat förut gick min syster och jag våra första skolår i en liten byskola med mycket få elever. Ett år var vi sjutton barn i hela skolan, första till sjätte klass. Vår fröken Britta bodde i ett rött hus som låg alldeles bredvid skolan.
   Skolavslutningen var en av årets höjdpunkter, jämförbar med julafton, melodifestivalen och sista april-firandet på bygdegården. Det var också ett av få tillfällen när man fick åka till stan och handla kläder. Vi fick alltid nya kläder då. Och bara det, att få åka till stan och inhandla klänning, knästrumpor och skor räckte för att göra mig sömnlös dagarna innan. Det här kan vara svårt att beskriva för dagens barn, i alla fall när man bor i Stockholm, men en resa till stan var något stort och betydelsefullt. Vi handlade ofta på Fahléns; det var en affär för barnkläder som låg på Prästgatan. Och om det var riktigt bra fick vi, när de rätta känningarna var funna och låg i sina påsar, gå till Ringbaren och äta grillkorv med pommes frites. Om det inte var fullt så  bra var man istället tvungen att åka hem till mormor och äta pannbiff. Det var inget fel på det heller, men pannbiffarna kunde ju aldrig tävla med grillkorven.
   De nya kläderna rördes inte förrän på själva avslutningsdagen. Och vi kände oss så fina när vi tog dem på oss. Och skolan var också fin, pyntad med björkar och blommor. Förgätmigej och gullviva. Åh gullviva, idag tycker jag nästan att doften av den är svår att uthärda. För den doftar så gott men hör hemma i en annan tid, ett annat land.
   Britta spelade på orgeln, alla föräldrarna var där och efteråt var det saft och kaffe och bullar. Och sen var det sommarlov.
   Inristat i mitt minne finns också en lunch som vi åt en av dessa avslutningsdagar; jag tror det var när jag slutade trean. Min mamma, min syster och jag (pappa var högstadielärare och måste vara på sin egen skola) satt ute och åt. Rabarberkräm, mjölk och smörgås. Det var så varmt att smöret smälte på smörgåsen och la sig, nästan rinnande, i groparna i brödet. Jag vet inte varför men det där kommer jag alltid att komma ihåg. Smältande smör på ett ljust bröd och det är sommar.
   Inget av detta har något som helst med böcker att göra men så blir det ibland. Man blir sentimental och börjar tänka. På bilden ser man vår fina skola. Fast nu är det mycket länge sedan den var just en skola.  
       

Att göra sig av med...

På bilden syns två av våra bokhyllor. De svämmar över; snart kan vi inte trycka in en bok - eller film - till, hur gärna vi än vill. För det är just det. Vi vill. Men, som mannen säger, då måste vi först rensa ut lite av det vi redan har. Och jag vet ju att han har rätt. Så varför är det så svårt?
   Genom livets alla flyttar, och de har varit många, har jag släpat med mig min stora boksamling. Och när den sedan, på senare år, slogs ihop med nye mannens blev det trångt. Riktigt trångt. Vi insåg ju också ganska snart att vi hade många dubbletter. Varpå intressanta diskussioner vidtog angående vilka exemplar som skulle gallras ut. Svaret är inte alltid självklart. En sliten gammal pocketbok kan ha ett stort känslomässigt värde, som till och med kan överträffa det mer välvårdade, inbundna exemplarets betydelse. Men några kartonger fylldes. Jag tror de står på vinden nu.
   Jag var ganska ung när jag började samla, eftersom jag när jag var sexton år fick det bästa extrajobb man kunde ha. Jag fick anmäla böcker i en av lokaltidningarna hemma, och min förtjusning var stor när jag insåg att man fick behålla böckerna man skrivit om. Att man dessutom fick betalt var nästan för bra för att vara sant. Men många böcker blev det. Och även om några har förkommit genom åren så finns de flesta kvar.
   För frågan kvarstår. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT GÖRA SIG AV MED BÖCKER?