När jag läste klart Agaat av Marlene van Niekerk befann jag mig alltså på semester i en mysig stuga omgiven av dem jag älskar mest: mannen, dottern och hunden. Och kontrasten mellan vår fridsamma tillvaro och det liv som levs i romanen kändes så stor. Det här är en fantastisk roman, väl värd alla lovord som strötts över den.
Milla de Wet ligger på sin dödsbädd hemma på den egna farmen Grootmoedersdrift i Sydafrika. Det är år 1996 och den som sköter om Milla är den snart femtioåriga Agaat, som levt nästan hela sitt liv med Milla och hennes familj. Men vem är egentligen Agaat? En slags adoptivdotter, ett fosterbarn som från början fungerade som ett substitut för den barnlösa Millas längtan efter ett biologiskt barn. Agaat, som är svart, blev hämtad från sitt eget hem av Milla när hon var fem. Hon var då svårt misshandlad och hade ett handikapp, en förkrympt och nästan förlamad arm. Genom Millas dagboksanteckningar får man följa deras gemensamma historia, hur Agaat från början erbjuds omsorg och utbildning och nästan räknas som en i familjen. Millas man Jak är dock hela tiden motståndare till idén att ta sig an Agaat. Och när Milla efter många år äntligen blir gravid och föder sonen Jakkie omvandlas Agaat till barnsköterska. Hon förvisas från huset till ett eget rum i en barack på gården och blir en tjänare. Från den dagen måste hon alltid bära vita klänningar och en styvstärkt hätta på huvudet.
Jakkie växer upp med två mödrar, en vit och en svart. För det är Agaat som står honom närmast, får del av hans förtroenden och hans kärlek. När han växer upp och så småningom lämnar farmen blir förlusten stor, för de båda kvinnorna och för fadern. Alla tre har de, om än på olika sätt, förhoppningar om vad Jakkie ska bli och vem han ska vara.
Det här är en brutal roman om makt; om ett lands grymma historia speglad genom två kvinnors inbördes relation och det är suveränt berättat. Man läser och har svårt att sluta. Maktkampen mellan Milla och Agaat utvecklas och invecklas genom åren. När Milla ligger i sin sjuksäng, förlamad och totalt beroende av Agaat, summerar hon sitt liv och rannsakar, delvis, sig själv. Och Agaat, som i alla år skött sitt arbete på farmen exmplariskt, sätter nu en ära i att vårda sin fostermor och arbetsgivare så pefekt hon bara kan. Men nu är det hon som bestämmer och sätter gränser och den grymhet hon själv utsattes för under sin uppväxt på farmen kan få återspeglingar i nuet, om än subtilt. Kanske vill hon inte alltid förstå vad Milla för stunden behöver, kanske blir den där tvättningen av Millas kropp inte så mjuk alla gånger. Och man känner sorg när man läser. För vad händer i den ständigt förtryckta? Hur skapar man ett eget liv när man inte är fri? Och var ska Agaat göra av sitt hat och sitt beroende?
När Agat som liten flicka frågar Milla om hon är hennes barn får hon det grymma svaret att nej, du är min lilla apa. Och när Milla till sist inser vad Agaat betyder och vad hon utsatt henne för är det för sent, alldeles för sent.
Läs den, det är den bästa bok jag läst på mycket länge.
Nej, man får inte veta mycket om huvudpersonerna. Flera recensenter skriver att alkoholen är ett genomgående tema i de tre böckerna och det stämmer. Man dricker, ensam och tillsammans med andra, och det är ganska tydligt att man gör det för att man måste, för att behovet av att döva något, det där som alltid finns där och bultar långt inne i en, är så stort. Egentligen har jag svårt att förklar varför jag tycker de här böckerna är så bra. Det handlar om sorg, rotlöshet och smärta. En smärta som liksom är inbyggd i personerna, som om det redan från början finns något som hindrar livet från att vara och bli det det skulle kunna vara.
