För många år sedan, jag kan nog bara ha varit fjorton-femton år, såg jag en teve-serie gjord efter Richard Llewellyns Jag minns min gröna dal. Jag hade läst boken om den fattiga gruvarbetarfamiljen i Wales och jag tyckte så mycket om den. Och teve-serien var bra, det minns jag. Men allra mest minns jag dottern i familjen: Angharad. Angharads öde grep tag i mig på djupet. Hon älskade prästen i byn och det stod ganska klart att han också älskade henne. Men ändå blev hon avvisad. I en gripande scen ber han henne att förlåta honom och han gör det med orden "Forgive me, Angharad, for being forty when you were nineteen". Och dessa ord mal sedan dess i mitt huvud. De kan dyka upp när som helst och Angharad och prästen lämnar mig aldrig. Jag reagerade väldigt starkt på Angharads förtvivlan för det var ju så uppenbart att han hade fel, att prästen ödelade Angharads framtid och omintetgjorde bådas chanser till lycka. Angharad gifter sig rikt, med gruvägarens son, men han är brutal, behandlar henne illa och hon blir mycket olycklig och förtvivlad i sitt äktenskap.
Jag antar att det handlar om känslor. Starka känslor. Någonstans förstod jag att Angharads verkligen älskade prästen, att hon hade känslor som jag avundades henne. Jag förstod att det finns någonting mer. Och jag fick väl en ytterligare aning om hur komplicerat livet kan vara, hur hopplöst svårt och underbart. Och i mitt inre hör jag den där rösten: Forgive me, Angharad. Forgive me...
Du har ett makalöst minne! Jag minns som vanligt mest bara stämningen. Men den minns jag. Och Ianto. Jag läste boken efter TV-serien, båda var verkligen bra. Nu fick jag längtan att läsa om. Tack för att du påminde! Boken står ju i hyllan, Forum pocket från -73, med liten stil.
SvaraRaderaA