Gott Nytt År!

Imorgon är det årets sista dag. Till dem som jag vet läser det här, och till de andra, som kanske finns där men som jag inte känner till, önskar jag ett riktigt fint, nytt år! Till er och till mig själv. Det kan vi behöva.
   Och apropå mat, detta är vår stående nyårsmeny sedan några år. Och vi dricker champagne till, så klart:

 

   Förrätt: Toast Skagen ( som jag gör)

   Varmrätt: Lobster Termidor ( som mannen gör. Och som han gör det)

   Dessert: Pannacotta med passionsfrukt ( som vi gör tillsammans)

GOTT NYTT 2012!



  

  

Jag vill ha Julia Childs franska kokbok

Igår - innan vi gick på bio - slöade vi i soffan och såg en dvd. Julie & Julia, där Meryl Streep spelar den amerikanska matgurun Julia Child. En underbar film för den som är intresserad av mat och matlagning. Filmen bygger på en sann historia om bloggaren Julie Powell som botar sin 30-årskris genom matlagning. På 365 dagar lagar hon sig igenom de drygt 500 recepten i kokboken Mastering the art of french cooking och bloggar hela tiden om projektet. Parallellt berättas historien om Julia Child själv; hur hon lär sig den svåra konsten att laga mat på Cordon Bleu i Paris och så småningom, när hon flyttat hem till USA igen, blir känd bland annat som tevekock. En film som det är meningen att man ska må bra av och det gör man. I alla fall gör såna som vi det. Och nu vill jag ha den där kokboken. Även om jag aldrig, någonsin, kommer att bena ur en anka eller koka en levande hummer.

Rapport från julens rike

Så är vi i mellandagarna. Tillvaron består av julskinka, julpaté, saffransbiscotti, franska pepparkakor, knäck och glögg med mera. Med mera. Och jag gillar det. Lediga tillsammans. Och idag ska vi på bio. Vi läser norskt här hemma just nu. Mannen är fördjupad i Knausgård. och jag fortsätter att läsa om Jarle Klepp. Jag var bara tvungen att beställa de tre böcker jag inte hade läst. De är på norska. Jag har just avslutat Pixley Mapogo. Visste inte om jag kunde läsa på norska men det gick utmärkt. Insåg att norska och jämtska har mycket gemensamt. Det visste jag väl i och för sig redan, men nu märkte jag det verkligen.

   Pixley Mapogo av Tore Renberg utspelas under en enda kväll i Oslo. Jarle Klepp har blivit trettiofem, vikarierar som journalist och tycker att han börjar åldras. Men denna kväll är han på rockkonsert för att uppleva, och skriva om, sin ungdoms idoler The Smiths. Men kvällen slutar inte alls som Jarle hade tänkt sig. Livet, det vanliga, komplicerade livet, tränger sig naturligtvis på och pockar på Jarles uppmärksamhet. Han får anledning att möta sig själv i sin mest osminkade version och det är ingen smickrande syn. Vem är han, egentligen, och hur är han i förhållande till sin omgivning? Som far? Som god vän? Det blir en kväll som Jarle aldrig kommer att glömma. Och det är roligt, underhållande och lite småsorgligt att läsa. 

Obotligt sentimental

Två dagar kvar till julafton. Jag ska hämta min dotter på skolan om en stund; hon har fått jullov och vi ska fira det. Äta lunch på stan och julhandla. Sen ska vi hem och baka och göra knäck.

   Jag kommer ihåg hur det var när jag själv gick i skolan, därav ovanstående rubrik. Inför advent fick vi göra egna ljusstakar av trolldeg, som man gjorde ett litet hål i för ett julgransljus. När de var hårda fick vi måla dem och lacka; jag minns hur fint jag tyckte att det var. Och varje fredag före advent fick vi ha dem på våra bänkar och tända ljusen, och fröken Britta släckte ner i klassrummet. Sen läste hon högt ur en bok om Maria, Josef och Jesusbarnet. Det var väl någon bok anpassad för barn, förstås, och jag kan tänka mig vad jag skulle tycka om den idag. Och det var väl inte många i vår by som egentligen var religiösa, varken barn eller vuxna. Ändå var det helt rätt och fint och underbart just då, de här morgnarna när Britta läste och ljusen brann. Ibland fick vi saft och pepparkakor också. Och så sjöng vi Hosianna. Än idag kan jag knappt höra den utan att få en stor klump i halsen. Ja, sådan är jag. Obotligt sentimental. Och jag kan längta tillbaka, till min lilla skolbänk, till de andra barnen och till fröken som spelade på orgeln och som själv sjöng högst av alla.

Fyra hönor och en tupp

I helgen stökade jag lite i dotterns rum och hamnade i bokhyllan för hennes gamla bilderböcker. Och där stod den, boken som jag bara älskar: Fyra hönor och en tupp av Lena och Olof Landström. Vet inte hur många gånger vi läste den då, för några år sedan. I hönsgården bor den lilla tuppen med fyra hönor, en beige, en brun, en blond och en röd. Dagarna går och den lilla tuppen är strängt upptagen med sitt VIKTIGA PROJEKT. Han sågar och spikar och studerar sina ritningar. 

   Hönorna inser en dag att tuppens matplats är så stor och deras så små. De samlar mod och avbryter tuppen i hans viktiga projekt. Försiktigt för de fram sina åsikter om att matplatserna bör fördelas mer rättvist. Tuppen blir mycket arg och hämtar två hjälptuppar för att sätta hönorna på plats. Efter den dagen är det krig. Hönornas matplatser krymper för varje dag som går och den lilla tuppen tillverkar elaka skyltar för att markera sitt område. Det blir en svår tid för Beige, Brun, Blond och Röd. De magrar och sover dåligt. Tills de en dag har fått nog och bestämmer sig för att gå på kurs. De tar bussen dit och möts av en peppande kursledare som delar ut kraftfoder och sportdryck. Och så får de lära sig styrketräning, avslappning djupandning, röstträning samt, inte minst, uppburrning och koncentration. När de återvänder är det som fyra betydligt starkare hönor. Med sina nya, låga röster kräver de att hädanefter ska allt delas rättvist. Tuppen kommer fullständigt av sig när hönorna säger ifrån, tar ner alla förbudsskyltar och delar in matplatsen i fem exakt lika stora delar. Allt blir jobbigt och vad ska han nu ta sig till? Han återvänder slokörad till sitt gamla, viktiga projekt och från och med dennna dag råder harmoni i hönsgården.

   En underbar bok och något av det roligaste man kan läsa.  

  

Jullov

Jag har fått jullov. Det känns i alla fall så. Ledig till den 10 januari. Ovan känsla, när man nyss varit ofrivilligt ledig så länge som jag har varit. Men de här veckorna gläder jag mig åt. Inne i mig har jag en känsla av den  perfekta, lediga dagen under julhelgen. Inte själva julafton; den har sina egna hållpunkter som man inte vill ändra på. Men någon av de andra dagarna. En sån där dag när lägenheten är städad och fin, stjärnor och ljustakar lyser och i köket finns mer mat än man behöver. Så man behöver inte tänka på något sådant; man kan bara ta det lugnt och göra det man vill. Ta en promenad, komma hem och äta en skinksmörgås. Läsa, läsa en bra bok i sin sköna Lamino-fåtölj. Dricka glögg.Se en film på dagen, en sån film som passar på julen. Vi ska nog se An affair to remember igen. Läsa lite mer. Somna i soffan. Så vill jag ha det.

   Men vad ska man läsa i jul? Det finns många böcker som väntar. Jag har till och med två exemplar av Jonathan Franzens Frihet här hemma. Hur nu det gick till. Men ett ska pappa få. Andra som väntar på att bli lästa, om än oklart i vilken ordning:

From the darkness right under our feet av Patrick Michael Finn

Break the skin av Lee Martin

The tiny wife av Andrew Kaufman (innan den kommer på svenska)

Familjen Kennedy : en amerikansk dynasti av Lennart Pehrson

Himmelsdalen av Marie Hermanson

Siri av Lena Einhorn

Den försvunne av Kim Echlin

Med flera... Det blir nog många stunder i fåtöljen.

Margaret Yorke

På Bikupan på Östgötagatan hittade vi en gammal Margaret Yorke. Nära mord heter den och den har jag nog läst förut, liksom alla andra av hennes böcker. Den kostade bara tio kronor och det tycker jag var billigt.
   En gång var Margaret Yorke en av mina favoriter bland deckarförfattare. Inga närgångna våldsbeskrivningar men heller ingen påfrestande pusseldeckar-känsla. Hennes böcker, som man inte kunde sluta läsa när man hade börjat, var trevliga, mycket trevliga, och samtidigt så lurade det alltid något hot under ytan. Det trivsamma livet raserades av något eller någon: en sjuk människas påfund, hemligheter från det förflutna som plötsligt kom upp till ytan.
   Varför finns det ingen svensk Margaret Yorke? Ibland kan jag tycka att Inger Frimansson har lite av det i sina böcker. Men inte riktigt. Den här trivsamheten, det goda vardagslivet i kontrast till det där andra, det utifrån kommande; Margaret Yorke hade sin egen stil.

Jag reser ensam

Ny bok som jag sträckläste: Jag reser ensam av Tore Renberg. Det här är alltså fortsättningen på Mannen som älskade Yngve. Och jag är kvinnan som älskade boken om Yngve, så för mig kändes det oemotståndligt att få läsa mer om Jarle Klepp. Tydligen finns det ännu fler böcker om Jarle, men bara på norska ännu så länge.

   När jag fick Mannen som älskade Yngve i min hand för sju år sedan så hände något magiskt. Plötsligt kunde jag läsa igen. Under en längre tid kunde jag inte koncentrera mig så mycket att jag klarade av att läsa en bok; mitt liv hade blivit så komplicerat och dramatiskt att om jag fick möjlighet att sitta en stund och försöka koncentrera mig så gick det inte utan det enda som hände var att jag lyssnade på mitt högt bankande hjärta som slog och slog. Men så en dag, till slut, så var allt annorlunda. En dag kom jag hem från jobbet och la mig i min nya soffa, i min egen, nya lägenhet och plockade fram boken om Yngve. Och jag började läsa och kunde inte sluta. Den var så fullständigt förförande i sin skildring av Jarle Klepp, gymnasist i Stavanger i början av nittiotalet. Jarle har flickvän, spelar i ett band och har läget helt under kontroll. Tills Yngve börjar på skolan; Yngve som spelar tennis, lyssnar på syntpop och vill bli egyptolog.Yngve som är allt som den coole Jarle försöker undvika att vara. Jarle förstår ingenting men blir djupt förälskad. Och jag tror aldrig jag har läst en så övertygande skildring av vad en stark förälskelse kan vara, det fullständiga ruset som övermannar en människa och nästan blir som ett sjukdomstillstånd. 

   I Jag reser ensam har Jarle Klepp hunnit bli tjugofem år och bor i Bergen. Han är doktorand på den litteraturvetenskapliga institutionen och forskar i onomastiken i Marcel Prousts texter. Jarle anses mycket lovande och är nöjd med sin behagliga tillvaro. Då kommer en dag ett brev från polisen där han, på anmodan av en Anette Hansen, uppmanas att göra ett faderskapstest. Testet ufaller postitivt och Jarle får ett brev till, från Anette själv, där han uppmanas att stå upp som en man. Vad det egentligen innebär har Jarle svårt att förstå. Men Jarle visar sig vara far till en sjuårig flicka, Charlotte Isabel, och modern har bestämt sig för att låta henne få möta sin riktiga far. 

   Snart landar Charlotte Isabel Hansen på flygplatsen i Bergen för att tillbringa en vecka med Jarle, som inte vill inse att hans liv för alltid förändrats. Hur kan det vara möjligt att han är pappa, han som knappt minns hur barnet blev till och inte hur hennes mor såg ut? En berusad artonåring går en natt till sängs med en femtonårig flicka och resultatet blir ett barn. Jarle värjer sig. 

   Men in i hans akademiska tillvaro kommer Charlotte Isabel, kallad  Lotte, med ryggsäcken full av gosedjur och små flickkläder. Jarle får stiga in i ny värld: en sjuårig flickas värld. Han är inte situationen riktigt vuxen och det hela spårar flera gånger ur. Att stå upp som en man visar sig vara lättare sagt än gjort. Men så småningom växer ömsesidiga känslor fram mellan Jarle och Lotte, nya känslor som får Jarle att inse att livet både har blivit svårare och samtidigt så mycket mera självklart. Jag reser ensam är en rolig, sorglig och MYCKET underhållande bok.