När rönnbärsklasar mognar

"Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar", för att citera Tomas Tranströmer. Den kommer nu, årets bästa tid. Rönnen utanför vår balkong bär redan röda bär och de senaste dagarna har man kunnat känna den där tonen av höst i luften. Jag är en sådan som älskar hösten. Vad det beror på kan man fundera länge på. Ibland har jag trott att det kan bero på det fakum att jag är lärarbarn, att hösten i extra hög grad markerar att allting börjar om, startar på nytt. Ett läsår och livet i stort. För jag har aldrig kunnat känna något annat. Att hösten skulle betyda bortvissnande och på något sätt ett slut känns fel för mig. Hösten är det nya, det som kommer. En möjlighet att börja om. Och för oss barndomsnostalgiker är det en viktig tid. Vi minns ju hur det var. Promenaden till skolan; gruset som knastrade under fötterna på byvägen hemma. Något i luften som nästan försökte säga en någonting. Att allt var möjligt, att det finns något mer. Och jag tycker att man aldrig är i så stark kontakt med sitt barndomsjag som just den här tiden på året. Som om det plötsligt skulle gå att förflytta sig tillbaka till den man var en gång, en flicka i nya manchesterjeans och en ny läsebok i skolbänken.

   Jag tror att vissa människor alltid längtar. Efter vad är ju däremot inte möjligt att säga. Något odefinierbart,  och så måste det vara. Och på hösten är de här känslorna extra starka, som om den höga luften gör allt så mycket mer synligt för den som vill se. Aldrig är man så nära någonting annat.

Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är någonting annat
O långt långt bort
i det som är bortom
finns någonting nära!
(Gunnar Ekelöf)
    

Niceville

Jag kan erkänna det på en gång; det är möjligt att jag är en snobb. Jag brukar inte köpa pocketböcker som lyfts fram allt för stort och som finns att köpa i varenda livsmedelsaffär. Något håller mig tillbaka då och jag blir inte lässugen alls. Vet inte varför jag känner så men så är det. Nåväl, i somras gjorde jag ett undantag. Jag hade gått runt länge i Gallerian och när jag till slut hade hittat rätt sandaler så gick jag in på Pocketshop. Och i det största stället av alla, exponerad i enorma högar, stod den: Niceville av Kathryn Stockett. Något fick mig ändå att studera baksidestexten och eftersom jag behövde en pocketbok när vi skulle resa bort så köpte jag den. Och så började jag att läsa. Och läsa. Och läsa. Det här är en sådan bok som man inte vill släppa taget om, tvärtom önskar man att vardagslivet släpper taget om en själv tills man har läst klart.
   Jackson, Mississisippi i början av sextiotalet. Skeeter återvänder hem till sina föräldrars bomullsplantage efter att ha studerat på universitetet i några år. Hon återvänder därmed också till ett liv fyllt av bridge och baler och tar upp kontakten med sina gamla, numera gifta, barndomsvänner. Men något skaver inom Skeeter, hon vill något annat och mer. Hon vill skriva och får arbete på lokaltidningen. Ironiskt nog blir det som ansvarig för en frågespalt för hushållsfrågor, något som Skeeter inte alls intresserar sig för. Hon söker stöd hos Aibileen, en väninnas svarta hemhjälp. Samtalen med Aibileen, som måste ske i hemlighet, öppnar Skeeeters ögon för den verklighet som de svarta hembiträdena lever i. Hon reagerar på hur hennes vänner behandlar sina anställda och den diskriminering som råder överallt. Samtidigt rannsakar hon sig själv. Tillsammans med Aibileen börjar hon planera att skriva en berättelse; de svarta hembiträdenas egen historia. Men det är ett farligt arbete som måste ske i det tysta och frågan är hur många som vågar berätta.
   Det är svårt att beskriva en bok som är så bra. Läsaren dras direkt in i berättelsen och den är både spännande, otäck, gripande och rolig. Det finns många bra böcker men inte lika många som har den här nästan hypnotiska förmågan att dra läsaren in i historien och få en att verkligen, för en tid, leva någon annanstans.
   När jag läst färdigt skickade jag upp boken till mamma i Östersund. Så nu vandrar mitt exemplar runt bland ett gäng äldre damer där. Det är bra, jag behöver inte få tillbaka den. För ett antal år sedan läste de sönder mitt exemplar av Vilda svanar, och jag hoppas att det blir så även nu.      

The trip. En film som omväxling

Bland alla böcker ett filmtips. Min man och jag såg Michael Winterbottoms The trip i lördags. Två engelska komiker, Steve Coogan och Rob Brydon, spelar sig själva under en resa i Lake District i norra England. Steve Coogan har fått i uppdrag av en tidning att äta sig igenom några av de finaste krogarna där för att sedan skriva om sina upplevelser. Tanken var att flickvännen skulle ha följt med på resan. När hon istället återvänder till USA går budet till vännen och kollegan Rob. Att ingen av dem är någon gourmet med förmåga att uppskatta ett finare kök spelar ingen större roll. De reser runt, bor bra, äter, pratar och tävlar om vem som är bäst på att imitera andra, kända skådespelare. Och det är roligt. Mycket roligt. En film om manlig futtighet, tror jag det var DN som skrev. Kanske det. Om manlig futtighet är så underhållande som här så tar man gärna del av den.   

Kulla-Gulla

Min samling med Kulla-Gulla böcker är försvunnen, insåg jag tidigare i sommar när jag just bestämt mig för att läsa Kulla-Gulla med min dotter. Jag har ingen aning om vart böckerna tagit vägen; jag hoppas bara att de hamnat hos någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Det blir till att börja samla igen. Och nu när dotterns snälla moster var på besök så skaffade hon de två första delarna på ett antikvariat.
   Jag undrar hur många gånger jag läste böckerna om Kulla-Gulla, Gunilla Beatrice Fredrike, när jag var barn. Många gånger var det i alla fall. Just det där, när Gulla för första gången står framför tavlan av sin döda mor och ser likheten; jag kunde läsa det hur många gånger som helst. Patron och andra tvivlar fortfarande. Kan det vara möjligt att den fattiga lilla flickan på Kulla-torpet skulle vara dotter till en herrgårdsfröken? Ja, de andra tvivlar men Gulla, hon ser in i sin mors ögon på tavlan och säger: "Du och jag, vi vet vi".

   Och sedan får man följa Gullas långa kamp för rättvisa, hennes strävan efter att alla som lyder under Höje herrgård ska få ett bättre liv. För mig var det här de ultimata böckerna som innehöll allt. Tänk på när Gulla slår förtryckaren Kalle Baddare på näsan när hon börjar i den nya skolan; hur hon tas om hand av Dal-Pelle efter branden; tänk på hur hon, som nybliven herrgårdsfröken, ändå inte kan bryta sitt löfte till Ellen utan åker omkring på bygden och letar tills hon funnit alla sina fostersyskon: Johannes, tvillingarna, Lada och lillungen och sedan kräver att herrgården ska bli även deras hem. Och tänk på den hemska tant Emelie och hennes kvävande flickskola; kadett Ivan och hans enträgna uppvaktning; tänk på Gullas mod att gå sin egen väg och välja Tomas Torpare.

   Vad som påverkade mig allra mest av allt var nog skildringarna av tvätterskan Victoria och hennes barn, Nina och Viktor. Att kunna beskriva vanmakt och fattigdom så. Även skildringen av Tomas Torpares liv på Hygget, sedan torparen Sammel hamnat på lasarettet, imponerade på mig. Tillsammans med Sammels barn bygger han upp en fungerande tillvaro, baserad på ömsesidig respekt. När Sammel efter lång tid återvänder hem muttrar han något om att inte vara herre i sitt eget hus längre, varpå dottern Majsan svarar att det inte är nödvändigt att någon är herre. Under Sammels frånvaro har där bara funnits jämlikar, säger Majsan.
   Åh, Kulla-Gulla. Jag hoppas bara att böckerna fortfarande kan få en liten flicka att känna det där speciella; det fantastiska, spännade, sorgliga och underbara.       

Hiram och andra

Lördag eftermiddag och jag har lovat att laga maten idag. Tänkte lite på kokböcker eftersom jag nyss tittade på mitt åtråvärda exemplar av Hirams kokbok. Det är så roligt att läsa hennes kokböcker och hon hade en sån bra inställning till mat. Allt känns okomplicerat och möjligt när man bläddrar i hennes böcker.
Jag är en sådan som gärna köper kokböcker på rea. Min senaste heter något med Rödvin älskar mat, och det är precis såna böcker jag gillar. Jag läser dem gärna i sängen eller soffan. Ibland lagar jag något ur dem, men jag använder egentligen bara recept första gången jag ska laga något. Men det är så underhållande att läsa en bra kokbok, att studera ett recept och försöka känna om det är bra eller inte. Ofta kan man avgöra det bara av att studera ett recept, tycker jag.
   En annan - användbar - gammal favorit jag har är Ingmar Björksténs Middagar. Kanske inte den mest insmickrande kokbok man kan läsa; inga bilder tillexempel. Men den är så trevligt skriven, och menyerna han presenterar är välkomponerade och helt tydligt skrivna av en mycket matlagningskunnig och matroad person.
   Nu väntar köket.