Trevi

Ibland saknar jag bokförlaget Trevi. Jag såg en bok från Trevi skymta förbi i bokhyllan och då kände jag det extra starkt. Alla bra böcker som kom ut där, alla kvinnliga författare som man inte visste att man ville läsa förrän man stod där med en bok i handen. Och Anne Tyler; hon kom ju ut på Trevi från början. Sedan blev det väldigt konstigt med hennes böcker, från det ena förlaget till det andra. Från Trevi till Forum till B Wahlströms till Damm...

   Jag sökte på författare utgivna på Trevi och kände igen så många gamla favoriter, både kända och mindre kända: Alison Lurie (Utrikes förbindelser är en av mina absoluta favoriter), Doris Lessing, Tillie Olsen, Hilma Wolitzer, Margaret Drabble. Och Lena Larssons härliga Matbok gav de också ut. Hon var duktig, "kvinnornas och katternas förläggare".      

Ny bok av Donald Ray Pollock

Den 12 juli kommer Donalds Ray Pollocks nya bok The devil all the time. En roman den här gången. Jag längtar.

Den hemliga lådan

Ett av mina starkaste barndomsminnen är den gång när min pappa ropade in en kartong med böcker till mig på en auktion i bygdegården hemma. Det var pappa själv som var auktionist, så han hade väl kikat i lådan innan och visste att den skulle passa. Jag minns det hela så klart, fast jag väl bara kan ha varit en nio-tio år då. Jag gillade de där kvällarna i bygdegården; det var där alla samlades när det var någonting särskilt. Som sista april eller som den här gången: en auktion. Min syster och jag var där, alla våra kompisar med och deras föräldrar. Alla betyder inte att vi var så många egentligen; vi var bara sjutton barn i hela skolan det sista läsåret jag och min syster gick där. B-skola, ett-trean för sig och fyr-sexan för sig. Några år efter att vi hade flyttat lades skolan ned...

Det var varmt och trångt på auktionen. Jag och min syster satt ganska långt fram och det var roligt att se på när pappa ropade upp sakerna. Så blev det lådans tur. Pappa sa något om att den här gången skulle han själv vara med i leken och det var väl någon som bjöd emot ett tag men snart hade pappa klubbat sitt eget bud. Sen kom han fram till mig med lådan och vi bar ut den i kapprummet där jag och min syster öppnade den. Och den var full med hästböcker. Bland annat fanns det flera Jill-böcker där; femtiotalsböcker, tror jag, om Jill och hennes häst. Eller om hon hade flera hästar, det minns jag inte. Men jag minns omslagen. Jill såg alltid ut om en riktig hästflicka, i riktiga ridbyxor. Och böckerna luktade så där gott som bara gamla böcker kunda lukta. Och jag var så lycklig när vi kom hem sen och jag fick packa upp alla böcker. 

Ibland tror jag att livet kanske aldrig blir bättre än så. Hemma i mitt och min systers rum, undulaten som tittar på i sin bur och på golvet alla dessa böcker som vi bläddrar i, pratar om och försöker bestämmer i vilken ordning de ska läsas. 

   Tack pappa. Du minns nog inte det här men det gör jag.
 

Einar Askestad

Det är bra med gäster som intresserar sig för ens bokhylla. Igår kväll, efter ruccolapajen och vinet, hamnade min väninna och jag i ett intensivt studium av böckerna i hyllorna. Då såg jag Kvinnohistorier av Einar Askestad och kände att jag måste skriva om den. Han har kommit med en till novellsamling efter den här också - Frånfällen - men jag har inte läst hela den än. Framsidan av Kvinnohistorier består av två målningar av Edward Hopper. På den övre bilden ligger en kvinna på en säng med ansiktet vänt mot väggen. Hon är bara halvt påklädd och en man sitter på sängkanten och tittar ner i golvet. På den andra bilden ligger en man på mage i sängen medan en kvinna i en röd klänning sitter på hans sängkant. Båda bilderna utstrålar avstånd och en tystnad som man nästan kan ta på. Samma avstånd mellan människorna återfinns i bokens noveller.

   Jag tycker mycket om att läsa noveller och jag tycker om den typ av noveller som Einar Askestad skriver. Som läsare hamnar man rätt i ett skeende, ett tillstånd, utan att få allt för mycket förklarat för sig. Man gör en tillfällig bekantskap som berör. I den inledande novellen, Lilla Amanda, kommer en flicka för att bo ett par nätter hos ett par som, förstår man, inte har några egna barn och inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Amanda skapar en sorts spänningsfält mellan mannen och hustrun; hon är ingen flicka som det är lätt att ta hand om. Tvärtom. Och i deras respektive sätt att närma sig flickan anar man så mycket mer kring deras gemensamma historia och deras egen relation. Vilka är de och vad har de varit med om? I närvaro av flickan är det som om de lyses upp av ett ljus som inte är barmhärtigt. Men vad det ljuset avslöjar, det får man tänka ut själv. Några svar ges inte.
   Bokens noveller är ofta mycket korta men laddade med frågor och innehåll. Går det egentligen att närma sig en annan människa? Är förändring verkligen möjlig?     

Korparna

"Aspen och jag. Vi som darrar för minsta lilla". För några veckor sedan läste jag Tomas Bannerheds debutroman Korparna och citatet är hämtat därifrån. Nio ord som så väl beskriver romanens kärna. Pojken som darrar likt aspen heter Klas och är i tolvårsåldern. Det är sjuttiotal och Klas bor på en liten gård i en by i Småland med mamma, pappa och lillebror. Ganska snart förstår man att det är något som är fel, gravt fel hemma hos Klas. Det som beskrivs ur en pojkes perspektiv är skräck och rädsla; rädslan över att fadern Agne, som styr hela familjen med sina tvära lynneskast, en dag ska gå för långt. Och som läsare delar man Klas smygande fasa för att allt ska sluta i katastrof.
   Fadern, förstår man, lider av någon form av psykisk sjukdom som gör honom manisk och han upplever sig vara utsatt för andras illvilja. Av sin familj kräver han förståelse och han påpekar ofta att ingen förstår hur han har det. Han sliter dag och natt på gården, allt för att Klas en dag ska kunna ta över. Att Klas inte vill är inget han vågar säga till sin far. Det mesta i livet går ut på att dämpa faderns humör, att inte göra ont värre. Just beskrivningen av hur det är att leva nära en sjuk människa är fantastisk och man känner hur oron kryper i ens egen kropp över att något ska bli fel. Den här försiktigheten syns väldigt väl i dialogerna, där många repliker slutar med ett frågetecken: Som om de som talar måste få det de säger godkänt; man vet att ingenting är säkert.
   Vid sidan av familjen har Klas ett slags eget liv i naturen, där han hittar styrka och en mer självklar plats än i hemmet. Och så bra är den här romanen att även en sådan som jag, som vanligtvis skyr alla slags inträngande naturbeskrivningar, fascinerat läser vidare. Människorna, naturen, barndomen som skuggas av ett mörkt hot - det här är en märklig, innehållsrik och mycket bra roman skriven på ett språk som bär.