Ola Nilsson. Och Hundarna. Och Änglarna.

Jag vet inte så mycket om Ola Nilsson. Han är född 1972 och delvis uppvuxen i Hammerdal i Jämtland. Han gav ut en novellsamling och en roman på ett lokalt förlag innan Hundarna kom ut på Natur och kultur 2010.  När jag läste Hundarna blev jag väldigt berörd; det var som om någon visade upp något som jag kanske glömt, kanske förträngt. Jag vet inte riktigt varför jag reagerade så, men jag kände mig hemma i texten på ett nästan fysiskt sätt.
   Det karga, avskalade språket stämmer så exakt med det som beskrivs. Några ungdomar i tonåren står i centrum för berättelsen, som - antar jag - utspelas i just Hammerdal. I alla fall tyder miljöbeskrivningen på det. Det finns ett stort avstånd mellan de unga och de vuxna i boken, nästan som om de unga lever i ett isolat, i ett eget land där det råder ständig iskyla och kontaktmöjligheterna är få. Det är svensk glesbygd som beskrivs, norrländsk glesbygd; en trakt som den som är ung lämnar så fort tillfälle ges. Men samtidigt vet man att det blir inte så för alla. Några blir kvar och den vetskapen finns där alltid. De unga människor som beskrivs söker sig till varandra, de balanserar på räcket till bron över älven och  de berusar sig på undangömda platser. Det är en svart skildring av en tillvaro i stor avsaknad av hopp och framtidstro. I varje gård finns hundarna, de som står på löplina eller i hundgård dygnet runt. Och jag kom plötsligt ihåg; jag mindes hundskall och hus där målarfärgen flagnar men underhållet dröjer länge, allt för länge. Och samtidigt som jag värjde mig mot det svarta, mot berättelsens bråddjup, fick jag en sorts nästan ofrivillig hemkänsla. Jag kommer också därifrån. Jag vet inte hur mycket uppväxtplatsen påverkar en människa, jag vet inte om det finns någon skillnad mellan norr och söder. Men som sagt, jag kommer därifrån. Där hundarna aldrig slutar skälla.

   Hundarna är första delen i en planerad trilogi. I år kom Änglarna. Lika stark läsning, som utspelas i samma miljö som Hundarna. En man och en ung kvinna återvänder med rälsbussen till det lilla samhälle där de växt upp. Båda delar ett utanförskap, även om det har olika ursprung och deras respektive historia, som återberättas, skiljer sig åt. Det Ola Nilsson skriver har kallats för norrländsk country noir. Kanske det. Jag vet inte. Men bra är det. Oerhört bra.

   

Bokhyllor

Något jag tyckte om som barn var att vara helt ensam hemma och i lugn och ro gå igenom föräldrarnas bokhyllor. I vårt hus fanns ett rum där det stod ett runt matbord (som vi bara åt vid på julafton), farmors gungstol, som kallades så eftersom hon var den enda vuxna som var tillräckligt kort för att kunna gunga i den, och så böckerna ordnade i hyllor längs väggen. Jag minns hur spännande jag tyckte att det var med dessa bokryggar som alla hette olika saker. Jag läste ju själv, min systers och mina egna böcker, och jag undrade alltid om det var väldigt stor skillnad, vad som egentligen stod i de vuxnas. När fick man börja läsa såna böcker och hur visste man vilken man skulle läsa? En dag när jag var tio år kom jag hem ensam efter skolan. Jag gjorde det jag brukade, hälsade på hunden, la upp pepparkakor på ett fat, slog upp mjölk i ett glas och bar in det i bokrummet. Men den här gången tittade jag inte bara utan jag valde ut en bok som jag bestämde skulle vara min försöksbok; jag skulle liksom läsa på prov. Det blev Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Jag läste en sida, en till och så ännu fler. Jag kunde inte sluta. Jag blev fullständigt uppfylld av Kristina, Karl-Oskar och de andra. Mest intresserad blev jag av Robert, som jag tyckte synd om. Jag berättade aldrig för någon att jag läste, vad jag läste. Och det tog väl ett tag men en dag var boken utläst och jag tyckte att jag hade förstått någonting som ingen hade berättat för mig. I en vuxenbok fanns det ju mer av allt. Faktum är, att om jag idag skulle försöka definiera lycka så skulle ett exempel vara den känslan jag hade då. Känslan av att vara ensam i ett tyst hus, att vara i rummet med böckerna, att se hur ljuset faller in genom de stora föntren och lyser på mig som sitter i farmors gungstol och läser.
Efter Utvandrarna läste jag bara mer och mer. Vuxenböcker, hästböcker, flickböcker; jag värderade dem aldrig sinsemellan. Alla var betydelsefulla för mig. Min nästa riktigt stora upplevelse var när jag upptäckte att det fanns deckare. Jag läste min första Maria Lang. Siden sammet hette den. Men det är ju en annan historia.  

Kärlek och Eric Fylkeson

Igår kväll pratade jag om kärlek med en vän. Jag tittade ut genom fönstret på restaurangen och såg alla människor som gick förbi på Medborgarplatsen och jag undrade hur många som just då hade samma tankar som vi. Hur svårt är det inte att beskriva kärlek, att definiera det som egentligen inte låter sig beskrivas. Jag har alltid varit svag för Eric Fylkeson, ända sen jag läste Pojkdockans dikter, och hos honom finns en av de bästa dikter om kärlek som jag vet. Den är från samlingen Hinna före kvällen.Så här är den senare delen av dikten:..."Kärleken / är ett konstant irritationsmoment / på de sociala planritningskontoren; / den förstör karriärer / framför allt saboterar den / vördnaden / inför snyggt snitslade livsvägar; / den är helt opålitlig / som gratifikation för goda gärningar, / men också för onda. Man vet aldrig, / är budskapet. / Det enda vi vet / är att vi har att göra med / ett väsen / som saknar permanent adress / men som ofta påträffas / i ett djupt livgivande andetag,  / som alltid omkullkastar allt, förlåter / allt. Allt."

Amor vincit omnia. Så är det bara. I alla fall för mig.

Början

Mitt första inlägg i min första blogg. Jag vet, det finns så många bokbloggar och jag är inte riktigt säker på syftet med min. Bokstöd valde jag som namn. Något som håller ihop, håller på plats, stagar upp. Och det är väl så jag alltid använt böcker i mitt liv. Som stöd, tröst, underhållning och flykt. Jag har inget riktigt svar på varför man läser men själv har jag alltid gjort det och alltid behövt det. Om mig kan sägas att jag är 48 år, bibliotekarie och bor i Stockholm. Dock ingen fanatisk folkbildare eller överentusiastisk barn- och ungdomsbibliotekarie. Jag jobbar inte ens på ett "vanligt" bibliotek längre, något som jag beklagar. Mina bästa stunder på jobbet - när jag tänker tillbaka - var på den tiden för länge sen när jag var ganska nyutexaminerad och ansvarade för ett bibliotek i jämtländsk glesbygd. Glädjen i att hitta rätt bok till rätt person, att veta att nästa gång den människan kommer in kan jag ta fram boken jag gömt bakom disken och säga att jag la undan den här till dig för jag vet att den passar dig; det är nog mina största stunder i arbetslivet. Det andra var jag inget bra på: arrangera barnteater, argumentera med kommunpolitiker, bokprata för en skolklass; jag gjorde det men det skrämde mig alltid. I övrigt tänkte jag presentera mig genom att nu i början blotta mig direkt och visa några av mina största favoriter, några gamla, några nya; böcker och författare som på olika sätt haft en extra stor betydelse för mig.

Malena och glädjen av Marita Lindquist 

Det finns flera böcker i serien om Malena, men det var denna jag läste om och om igen som barn. Malena är i tioårsåldern när hon mister sin mamma. Kvar blir Malena, pappa och lillebror. Livet blir svårt och konstigt. Malena önskar sig en hund, det har hon alltid gjort men får man fortsätta göra det när något sådant här har hänt? Får man vara glad ibland också? På julafton får Malena ett presentkort som pappa ritat själv. Bara Malena ser att det föreställer en pudel. Och pappa förklarar att man visst får vara glad. Också. fast man är ledsen. Jag vet egentligen inte varför den här gamla barnboken berörde mig så starkt  och fortfarande gör det. Jag tror att den fungerade som ett sorts paraply att hålla över sig när allt kändes svårt. Malena höll undan det svåraste för mig, hennes sorg var så mycket större och inne i den fick man plats med sig själv.


Anne Tyler

Nick Hornbys favoritförfattare. Min med. Ingen kan som hon beskriva det bästa och svåraste med att vara människa. Några av hennes romanfigurer bor i mig och jag plockar fram dem ibland. Min favorit är Cody Tull från Restaurang Hemlängtan. Jag gillar Ezra också men han är för snäll, för god. Cody vill ha och han tar, han är bitter, arg och förstår aldrig riktigt var hans längtan kommer ifrån. För längtar gör de alla i Anne Tylers romaner, efter något annat, något de inte riktigt kan sätta fingret på eller gripa tag i.


Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers

Måste jag välja bara en bok av alla som jag läst så blir det den här. Den tunna romanen om Miss Amelia som sent i livet börjar älska, som blir sårbar av kärleken och plötsligt inte har något skydd mot omvärlden längre är det mest gripande jag vet. Oförglömligt om kärlek smärta och ensamhet.


A blind man can see how much I love you av Amy Bloom

Amy Bloom, en av mina favoriter på senare tid. Jag läste novellsamlingen A blind man can see how much i love you; jag beställde hennes övriga böcker och läste dem med och jag förstår inte varför hon inte översatts till svenska. Fantastiska noveller om människor som alla på sitt sätt söker bekräftelse och kärlek. Om man tycker om Anne Tyler borde man absolut läsa Amy Bloom. Enligt min mening delar de en djup psykologisk skärpa, en förmåga att beskriva människor i deras mest sköra och sårbara tillstånd.


Knockemstiff av Donald Ray Pollock

Novellsamling som inte heller finns på svenska. Än? Donald Ray Pollock var pappersarbetaren som efter många år började skriva. Knockemstiff är bokens titel liksom namnet på den stad i Ohio, USA , som Pollock kommer ifrån. Det är mörka, brutala berättelser om människor som lever sina liv lite på sidan om, i en tillvaro där de varje dag får försvara och erövra sin plats. De drömmer ofta om att ge sig av, någon annanstans, till ett annat liv, men kommer aldrig långt. De strandar i en smutsig husvagn och nöjer sig med den flykt som spriten tillfälligt erbjuder. Humor och värme finns men då får man läsa noga. Skrämmande, fascinerande noveller som man tänker länge på.