Svarthuset

Man börjar läsa något som man tror är en deckare av högsta klass. Svarthuset av Peter May har bland annat fått The Barry Award som årets bästa kriminalroman 2013 och blivit mycket uppmärksammad. Man läser vidare och inser att denna bok i ännu högre grad är en uppväxtskildring från de Yttre Hebriderna under sextio- och sjuttiotal. Men vad gör det, när det är så här bra?

   Fin Mcleod, kriminalkommissarie i Edinburgh, skickas till sin barndomsö Isle of Lewis, sedan ett mordfall på ön uppvisat likheter med ett mord nyss begånget i Edinburgh. Finns där något samband mellan morden borde man kunna upptäcka det. För Fin, som inte på många år besökt ön, blir det nästan chockartat att återvända. Offret visar sig vara Angel Macritchie, en gammal plågoande från barndomen Fin bär dessutom på en stor, personlig sorg som han har svårt att hantera.

   Bokens avsnitt pendlar mellan nutid och dåtid, och läsaren får möta Fin som liten skolpojke och sedan som tonåring och vuxen. Livet på ön är hårt. Fin mister sina föräldrar i en olycka och tvingas växa upp hos en faster han egentligen aldrig lär känna. Men runt omkring honom finns också bästa vännen Artair och klasskamraten Marsalai, en flicka som de båda förälskar sig i och genom åren konkurrerar om.
   Svarthuset är en välskriven och mycket spännande roman. Den har också många djup i person- och miljöbeskrivningarna som gör den till något utöver det vanliga. Den är första delen i en planerad trilogi om Fin Mcleod, så nu kan vi bara vänta på en fortsättning. 

Östersund

Om en roman utspelas i ens älskade hemstad är det väl klart att man måste läsa den. Så många böcker som har sin handling förlagd till Östersund känner jag inte till. Det finns så klart de där om familjerna runt restaurang La Stella (?); tror den första heter Smultron och svek. Och någon barnbok av Kerstin Johansson i Backe. Säkert finns det fler men just nu kommer jag inte på någon mer.

   Hur som helst. I Anneli Jordahls just utkomna roman med den långa titeln Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, är det Östersund om är spelplats hela tiden. Året är 1959 och sextonåriga Mona kommer från en ort i Dalarna för att arbeta som hembiträde hos ett ungt par med en tvåårig flicka. Paret, Britt och Ove, har bara en tvårummare och Mona får alltså inget eget rum och därmed ingen dörr att stänga om sig på nätterna. Hon är hänvisad till vardagsrumssoffan och sina arbetsgivares tider.
   Mona betraktar Östersund som en stor stad och även om drömmen är att få uppleva New York så tycker Mona att Östersund kan duga så länge. Hon har drömt om att sitta på caféer och att ibland få gå ut och dansa. Men riktigt så blir det inte i början. Lillflickan är sjuk och Mona kommer inte utanför lägenheten på flera veckor.
   Men Ove, Monas arbetsgivare, spelar i ett band och en lördag får Mona följa med. Hon blir flitigt uppbjuden men har mest ögon för bandets unga gitarrist, Harold. Ja, han heter faktiskt så. Harold drömmer om att bli en stor musiker och lyssnar på den tidens stora jazzamusiker, ett intresse som Mona delar. Musiken är en viktig del i romanen.
   Harold är tyst och inbunden men så småningom får han och Mona kontakt och börjar träffas även utanför dansbanorna. Och när Britt och Oves ständiga gräl en kväll kulminerar är det till Harolds inackorderingsrum Mona tar sin tillflykt. Och där blir hon kvar.
    Hon får ett nytt arbete i kallskänken på en restaurang och allt kunde ha varit bra. Om det inte hade varit för Harolds, hans buttra tigande och tysta missnöje med det mesta. I alla fall med det som rör Mona och hans och hennes förhållande. Själv vill han bara spela. Mona är ensam och har inte ens råd att ringa några längre samtal till mamma och pappa i Dalarna. Mona och Harold får en dotter och trolovar sig. Men snart försvinner Harold och vid sjutton års ålder är Mona ensamstående mor och ett ärende för barnavårdsnämnden.
   Jag önskar så att jag kunde skriva att jag tycker mycket om den här boken, men så är det inte. Visst är skildringen av Östersund rolig och spännande att läsa; jag känner ju igen så mycket av det min mor och mormor berättat. Mormor var servitris på olika caféer och restauranger och kunde ha varit Monas arbetskamrat. De gator och platser som nämns kan jag placera och det gör ju läsningen mycket roligare. Men det är något med språket som stör. Det blir ofta lite tungrott och uppstyltat stelt. Boken igenom löper också en dialog mellan en mor, bokens Mona, och den vuxna dottern, som känns svår att ta till sig. Här ges "svar" på hur det gick, vad som hände sedan.
   Romanen diskuterar, så klart, klassfrågor och kvinnors villkor, inte minst de som stod längst ned på samhällsstegen. Men fast det är viktiga, angelägna frågor, då som nu, så lyfter det inte riktigt, det känns tyvärr tungt och ibland svårforcerat att ta sig igenom texten.
   Men den vars hjärta klappar lite extra för Östersund ska naturligtvis läsa boken.

Kast med liten kniv

Det jag läst av Sara Kadefors förut var en roman och ungdomsboken om Sandor och Ida. Minns att jag tyckte om dem båda, inte minst ungdomsboken. Kast med liten kniv missade jag när den kom ut, men nu har jag läst den.

   Boken rör sig kring det vardagliga; en slags mitt i livet-kris beskrivs där huvudpersonen är Jonas, i fyrtioårsåldern med fru och två barn. Samtidigt får läsaren möta den unge Jonas. Och den tonårstid som skildras är mycket mörk. Ett mörker som på djupet  har präglat den vuxne mannen..

   På ytan lever han ett liv som liknar många andras, driver en egen, liten firma, tränar sonens fotbollslag på sin fritid och är, tror man, tillfreds med tillvaron. Men det är som sagt bara på ytan. För inuti Jonas bor en annan människa, en som alltid är rädd.
   Rädd för andra människor, rädd för att bli avslöjad som den stora bluff han tycker att han är.När Jonas, på väg till ett föräldramöte, först får sällskap med en annan pappa i klassen förbannar han sin otur och förstår inte vad de ska kunna samtala om under vägen fram till skolan. Väl där tvingas han säga några ord om den skolmatsgrupp han är med i. Han får panik. hjärtat skenar, handflatorna blir svettiga och orden försvinner.
   En kväll får Jonas höra något som hustrun Beata anförtror en väninna. Det han får höra skakar om honom och får honom att minnas allt det där som gjorde så ont när han var ung.
   Jag har tänkt länge på den här boken sedan jag läste ut den. Varför tycker jag att den är så bra? För det första är den mycket välskriven med ett bra flyt i språket. Den är lättillgänglig på ett bra sätt. Men framför allt är det så klart det den behandlar. Jag tycker att Sara Kadefors sätter fingret på något som kan vara svårt och känsligt att prata om. Här handlar det om en vuxen människa med vacklande självbild och ett svagt självförtroende. Att trovärdigt kunna visa hur en människa inte klarar av det som förväntas av en i vardagen, det sociala samspelet mellan människor som för många är självklart men för andra något som alltid står emellan en själv och de andra. En bok för oss som inte alltid känner oss bekväma, vare sig det gäller föräldramöten,  arbetsplatsdiskussioner, påtvingade möten som vi inte kan påverka eller liknande situationer.
   En bra roman som jag varmt rekommenderar!