Kautokeino, en blodig kniv

Vad vet man egentligen om samer? Olika mycket naturligtvis, blir svaret på en sån fråga. Jag som kommer från Jämtland har en bild som jag växt upp med, andra har sina bilder och uppfattningar.Jag har en gång för länge sen läst etnologi med samisk inriktning. Det faktum att jag är så kort har jag också alltid förklarat med att både samiskt och vallonskt blod flyter i mina ådror.
   Nåväl. Nu har jag just läst en bok som verkligen låter en möta ett samiskt samhälle på djupet. Thriller kallas den för på omslaget. Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson. Åklagare Anna Magnusson reser till Kautokeino i norska Finnmarken sedan hennes släktingar där uppe bett om hjälp. Hennes kusin, Nils Mattis, anklagas för våldtäkt och familjen vill att Anna ska ordna så att han slipper åtal. Nils Mattis behövs i arbetet med rennäringen och man klarar sig inte utan hans arbetsinsats. Men är han verkligen oskyldig? Anna tvivlar.
   Det är ett annat samhälle än det hon är van vid som möter henne uppe i Kautokeino, med andra traditioner och andra vanor. Anna har vuxit upp i Sundbyberg och bara varit där uppe som barn, på besök hos mormor, morfar och andra släktingar. När hon nu går runt i samhället är det många som minns hennes mamma, flickan som bröt mot traditionen, lämnade familjen och ett liv inom rennäringen för att skaffa sig en utbildning. Skulden ekar som hammarslag genom hela romanen; skulden över att ha lämnat sin självklara plats i världen. Den känslan av skuld har gått i arv även till Anna.
   Det här är en ovanlig, spännande och intressant berättelse. Man får möta ett samhälle som lever med sina egna lagar och där den skrivna visar sig vara omöjlig att tillämpa på verkligheten. Även inom rennäringen råder klassamhället och den med störst resurser och de rätta kontakterna klarar sig bäst. Man försöker skrämma Anna till tystnad när hon börjar undersöka gamla, infekterade konflikter kring renbetesland och tjuvslaktade renar.
   Det är också en bok om kyla, kan man säga. Aldrig har jag läst så detaljerade beskrivningar av hur man överlever - eller inte överlever - i riktigt sträng kyla.
   En fascinerande historia med levande, mycket trovärdiga miljö- och personbeskrivningar. Och förhoppningsvis läser man den i soffa, som jag, med en varm filt över sig och inser att minus tretton grader i Stockholm inte är så mycket att beklaga sig över. Om man jämför.

Dagar i tystnadens historia

Kan man leva ett helt liv med en annan människa och samtidigt tiga om det som borde vara det viktigaste, det som ligger där på botten av allt det andra? Varför väljer man tystnad - och hur förklarar man den tystnaden för sig själv? För sina närmaste?
   I Merete Lindströms roman Dagar i tystnadens historia, den som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, är det just tystnaden som råder mellan de äldre makarna Eva och Simon. Det är Eva som berättar. Hon och Simon har blivit gamla och Simon talar inte längre. Om det beror på demens eller något annat framgår väl inte riktigt; ibland får man som läsare känslan av att Simon har gjort ett val, att han förskansat sig bakom beslutet att inte tala mer som ett skydd mot omvärlden och sin hustru.
   Genom sitt långa äktenskap har de båda burit på varsin hemlighet; Simon om sin judiska bakgrund och nazisternas förföljelse av hans familj och Eva om den son hon födde som mycket ung och sedan adopterade bort. Om detta vet deras tre döttrar ingenting. Simon ville berätta sin historia för barnen när de var små men hindrades av Eva, som ansåg det vara bättre att de inget visste. Och här ligger skillnaden mellan Eva och Simon. Han ville inte tiga men det ville hon. Hans försök att få henne att berätta om sin son och om adoptionen har hon alltid avvisat. Och det är det riktigt skrämmande, och intressanta, med den här romanen. Hur djupt kan förträngning nå och hur lever man med sin egen känslokyla?
   En tid har de båda makarna en lettisk hemhjälp, Marija, som blir som en katalysator för dem båda. Livet blir lite lättare, samtalen lite enklare. När de tvingas låta henne sluta står de kvar med en sorts gemensam skam som ingen vill erkänna. En saknad som inte får finnas där och skuldkänslor över den värme de oväntat fann hos både sig själva och Marija.
   Jag tyckte mycket om den här boken, även om jag fortfarande inte har grubblat klart på den. Intressant, skrämmande och mycket sorglig.

Nej!

Man sitter och irriterar sig så här på det nya året. Egentligen skulle jag skriva om en riktigt bra roman men det får jag göra sen. Nu är det det här jag tänker på.
   Som underhållande julläsning plöjde jag snabbt två svenska deckare. Har läst en bok av den författtaren förut och tyckte om den. Men nu är det slut, nu blir det inget mer. För hennes egen skull tänker jag inte skriva hennes namn, det är illa nog som det är.
   Jag uppskattade Den luttrade bibliotekariens uppfattning om vad som gör en bok omöjlig att läsa, till exempel att det är en bok som "alla" läser, att det är för en själv ointressanta ämnen som självhjälpsböcker med mera. Håller med om mycket och lägger för egen del till detta: när författaren tar till ord och uttryck som man bara skäms över att läsa. Var fanns redaktören, undrar man?
   I det här fallet rör det sig om det hemska ordet pillemariskt. Jag blygs själv över att skriva ner det. Ordet pillemariskt kan aldrig, i några sammanhang, vara det ord man söker för att beskriva något. Det blir aldrig bättre av att skriva att någon ler pillemariskt eller blinkar pillemariskt med ögat. Aldrig. Det är ett ord som borde bannlysas från alla romansidor. Min läslust började sloka, likt bladen på den stolta amaryllis som lyst upp vårt vardagsrum så här i jultider. Jag kommer aldrig mer att läsa någon deckare som utspelas i Härnösandsmiljö.
   Så där. Nu avslöjade jag det i alla fall.