Call girl

Vi såg filmen Call girl i helgen. Bra film. Men är det bara jag som undrar om det utgått någon ersättning, eller åtminstone ett tack, till Erik Eriksson (Råttornas vinter) eller Thomas Hellberg (Kopplingen)?
   Jag bara undrar...

Mannen från Albanien

En annan bok kom och trängde sig före Främlingens barn. Mannen från Albanien av Magnus Montelius. En deckare, eller kanske snarare thriller. Fast jag är bibliotekarie har jag svårt med den där skillnaden. Vad är egentligen vad?
   Hur som helst. Det här är en jättebra bok för den som vill läsa något riktigt spännande. Så befriande med något annorlunda, och dessutom mycket välskrivet.
   Det är 1990. En man faller ned från Erstaterrassen i Stockholm och dör. Var det en olyckshändelse? Ett självmord? Ett mord? Passet i hans ficka uppger att han är albansk medborgare och heter Aron Bektashi. Men stämmer det? Av en slump finns två män på olycksplatsen: en uteliggare vid namn Sven Emanuel och bokens huvudperson Tobias Meijtens, en slags loser med en brokig karriär av aldrig avslutade projekt bakom sig. Nu prövar han lyckan som journalist men får mest trista rutinuppdrag. Även en polis som heter Tilas dyker upp.
   På varsitt håll börjar Meijtens och Tilas nysta i vad som hänt och vem den döde mannen egentligen är. Av hans äldre tandlagningar, som håller en hög kvalitet, kan man sluta sig till att han en gång levt i ett annat land än Albanien. Och de albanska myndigheterna förnekar all kännedom om mannen.
   Meijtens jakt på sanning leder rätt in i den svenska maktens korridorer och det är som sagt en mycket spännande läsning. Man vill veta hur det går och vad det hela verkligen handlar om.  

Alan Hollinghurst

Näst på tur att bli läst är Alan Hollinghurst nya roman Främlingens barn. Den ser jag fram emot. Och om man inte har läst Skönhetens linje av samma författare så tycker jag att man ska göra det.

Bekännelser

Jo men, bloggaren har inte hörts av på ett tag vilket beror på att jag varit sjuk (are än vanligt) och inte riktigt orkat med. Men nu är jag igång igen.
   Och när man inte är riktigt pigg läser man ju mest sådant som "bara" är underhållande. Så nu tänkte jag vara lite öppenhjärtig för en gångs skull och ta upp några böcker som jag kanske inte annars skulle ha skrivit om. Den senaste tiden har jag bland annat snabbläst Sandmannen av Lars Kepler. Men den var inte bra. Det finns andra deckare som är så mycket bättre. Tyckte inte ens att den här var så välskriven som de brukar vara; det kanske har gått lite fort. Rekommenderas inte.
   Rekommenderas gör däremot Brobyggarna och Dandy av Jan Guillou. Riktigt underhållande läsning. Hans ambition är väl att skriva 1900-talets historia, och i de två romaner som hittills utkommit om de tre fattiga fiskarbröderna från Norge, som får chans till utbildning och möjlighet att bli något stort, får läsaren vara med på många platser. Från hårt norskt järnvägsbygge vid 1900-talets början, till slitsamt liv i Östafrika och mer mondänt överklassliv i London och på ett engelskt gods. Bloomsbury-gruppen finns med i Dandy, liksom många andra av tidens stora. Om man är på rätt humör är dessa böcker riktigt underhållande läsning. 
   Jag har också läst De korrupta, en deckare av Robert Kviby. Helt ok.
   Sist vill jag hylla en författare som jag aldrig förut läst, det var bara en slump att jag stötte på henne. Annika Sjögren skriver deckare från Härnösand men jag läste den senaste, All vad marken gömmer, och blev glatt överraskad. Just den boken är nog mer att betakta som en slags psykologisk spänningsroman, lite i samma stil som Inger Frimansson. Ett händelseförlopp bekrivs ur några olika männsikors skilda perspektiv. Man vet att det kommer att gå åt helvete men man kan inte sluta läsa. Jag måste läsa hennes övriga böcker ockå. Allt vad marken gömmer är mycket välskriven och, som sagt, spännande!  
  

Torka aldrig tårar utan handskar

Först såg vi teve-serien och sedan läste jag boken. Fel ordning säkert men nu blev det så. Torka aldrig tårar utan handskar är en väldigt bra bok som får en att gråta lite och undra över en tid som känns så nära och samtidigt så långt borta. Det är starkt gjort av Jonas Gardell att berätta den här historien och han gör det fantastiskt bra. Man kan ju bara ana hur det måste kännas att börja gräva i de svåraste minnena. Men det han berättar är viktigt och angeläget och jag ser fram emot nästa bok, som väl kommer snart.
   Säkert beror det på teve-serien och de duktiga skådespelarna också, för personerna och replikerna stannar liksom kvar i en länge. Inte minst porträttet av Paul, den omhändertagande, som firar överdådiga jular med sin nya familj och som förmedlar en helt övertygande värme. Läs den här boken!