måndag 23 januari 2012

Forgive me, Angharad... Om starka känslor

Något som jag tänker på ibland är att det finns meningar, citat och ord som förföljer en hela livet, även om de till synes inte är viktiga eller har så mycket att säga. Och ändå måste de ju ha det, eftersom de borrar sig in i en och stannar kvar. I alla fall är det så för mig; i mitt huvud surrar det av ord och meningar som för länge sedan flyttade in där. Det mesta kommer väl genom böcker eller filmer, en del från sådant som man faktiskt hört människor säga. Och på något sätt måste det ju handla om att det är något som slår an en sträng i en själv, att det -även om det kan vara oklart varför - handlar om något som angår en på djupet även om man inte alltid är medveten om det själv.
   För många år sedan, jag kan nog bara ha varit fjorton-femton år, såg jag en teve-serie gjord efter Richard Llewellyns Jag minns min gröna dal. Jag hade läst boken om den fattiga gruvarbetarfamiljen i Wales och jag tyckte så mycket om den. Och teve-serien var bra, det minns jag. Men allra mest minns jag dottern i familjen: Angharad. Angharads öde grep tag i mig på djupet. Hon älskade prästen i byn och det stod ganska klart att han också älskade henne. Men ändå blev hon avvisad. I en gripande scen ber han henne att förlåta honom och han gör det med orden "Forgive me, Angharad, for being forty when you were nineteen". Och dessa ord mal sedan dess i mitt huvud. De kan dyka upp när som helst och Angharad och prästen lämnar mig aldrig. Jag reagerade väldigt starkt på Angharads förtvivlan för det var ju så uppenbart att han hade fel, att prästen ödelade Angharads framtid och omintetgjorde bådas chanser till lycka. Angharad gifter sig rikt, med gruvägarens son, men han är brutal, behandlar henne illa och hon blir mycket olycklig och förtvivlad i sitt äktenskap.  
   Jag antar att det handlar om känslor. Starka känslor. Någonstans förstod jag  att Angharads verkligen älskade prästen, att hon hade känslor som jag avundades henne. Jag förstod att det finns någonting mer. Och jag fick väl en ytterligare aning om hur komplicerat livet kan vara, hur hopplöst svårt och underbart. Och i mitt inre hör jag den där rösten: Forgive me, Angharad. Forgive me...   
        

torsdag 19 januari 2012

Familjen Kennedy

Alla har vi våra svagheter och egenheter. Sådant som intresserar oss, ibland av mer oklara skäl, men som kanske inte är det första man tar upp i diskussion med andra. Jag har till exempel alltid, sedan jag var barn och läste om Jackie som gifte sig med Onassis, varit oerhört intresserad av familjen Kennedy. Under min karriär som presslektör (ja, jag hade ju ett sju år långt uppehåll från bibliotekarieyrket) var det mitt jobb att läsa tidningar, allt från Dagens Nyheter till Börsveckan och Svensk Damtidning. I damtidningarna stod det en del om Jackie Kennedy, som dog 1994, och hennes barn John Jr och Caroline. Mest fokus var det på John Jr, hans flashiga liv i Trebecca i New York, det stormiga äktenskapet med hustrun Carolyn och det tragiska slutet när de båda omkom i en flygolycka 1999. Jag kunde inte få nog, jag bara läste och läste men fråga mig inte varför för det vet jag inte. Och olyckor och skandaler, förutom politik, är väl det man tänker på när man hör namnet Kennedy.
   I Lennart Pehrsons Familjen Kennedy : en amerikansk dynasti får man sig hela historien till livs. Om hur fattiga irländska invandrare på bara några generationer blev en av USA:s mäktigaste familjer. När Joe och Rose Kennedys äldste pojke Joseph Patrick föddes var det redan bestämt att han en dag skulle bli Amerikas president. Då han omkom under andra världskriget flyttades ambitionerna över på nästa son i turordning: den sjuklige och fysiskt svaga John F. Det alla barnen fick lära sig var dock den hårda läxan att en Kennedy gråter inte, en Kenndy kommer inte tvåa och en Kennedy misslyckas inte.
   Boken är välskriven och fascinerande. Här finns allt om släktens historia, om vägen mot Vita huset, om pengarna, kvinnorna, de tragiska morden på John F och Robert Kennedy och om nästa generation Kennedys oförmåga att leva upp till släktens högt ställda förväntningar. För det är också en historia om hybris, mygel, droger och tragik. 
   Och jo, jag har också läst den skvallriga, högst oseriösa boken Bobby & Jackie: en kärlekshistoria. Men det behöver vi kanske inte gå in på här...   
      

lördag 14 januari 2012

Frihet

Jag lever ett bra liv på Södermalm i Stockholm. Hur nu det gick till; att jag kunde hamna här. Det känns ibland som om jag har levt flera olika liv, funnits i sammanhang som inte har några som helst beröringspunkter med varandra och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Mina olika liv går inte ihop men det är det jag lever nu som är det rätta. Det är bara så det är. Det jag vet är att jag idag lever ett priviligierat liv där vi läser de böcker vi vill läsa, går på de teaterpjäser, operaföreställningar och konserter vi vill, ser utställningar, lagar god mat, åker på weekendresor och lever i största allmänhet ett mycket fint liv som jag är djupt tacksam för. De människor jag har närmast är dem jag älskar mer än något annat och för det känner jag en ännu större tacksamhet. Och ibland, ibland drabbas man av en vag känsla av skuld. Hur kan jag ha det så bra? Varför just jag? Vad är priset för det liv man lever?
   Allt det här är sånt man oundvikligen börjar tänka på när man nyss läst ut Frihet av Jonathan Franzen. En fantastisk bok som lever kvar i en länge. Man har lärt känna familjen Berglund: Walter och Patty och deras barn Jessica och Joey. Barnen är vuxna, makarna Berglund har glidit långt isär och frågan är vad som hände med själva livet och hur det blev som det blev. Allt detta får man veta redan i bokens inledande del, där en snabb resumé görs av Walters och Pattys liv, från det att de bildar familj i St.Paul som mycket unga och blir "det första paret med universitetsexamen som köpte ett hus på Barrier Street". När boken inleds har makarna efter många år sålt sitt vackert renoverade, viktorianska hus och flyttat till Washington. Walter är en slags miljöadministratör med vänstersympatier och Patty hemmafru och före detta basketstjärna. Redan i början förstår man att det finns mycket att berätta och makarna Berglund speglas genom grannarnas ögon, de grannar som finns kvar på Barrier Street sedan Berglunds dragit vidare.
   Berättarperspektivet växlar sedan romanen igenom. Man får följa Walter och Patty och de människor som finns i deras närmaste krets. Den bästa delen, tycker jag, är det långa avsnitt som kallas "Det gjordes misstag" och som är Pattys berättelse, skriven som en del av hennes terapi. Walter och Patty träffas på college och Walter förälskar sig genast. Patty tvekar och dras lika mycket till Walters rumskamrat Richard, som senare blir en mycket känd rockmusiker. Walter kämpar för att lyfta sig från den miljö han kommer ifrån och bli någon annan. Han skyr tanken på sin alkoholiserade far och föräldrarnas skamfilade hotell där han växt upp. Han vill vidare, uppåt. Patty, å andra sidan, vet inte vad hon vill. Den tomhet som genomsyrar henne ekar romanen igenom. Hon väljer till slut Walter och blir till en början den perfekta makan och modern. Men Richard, Walters gode vän, finns hela tiden i familjens närhet som en ständig oro för Patty; en påminnelse om de val hon gjort, och inte gjort. När barnen i princip är vuxna flyttar Walter och Patty till Washington, där Walter fått ett prestigefyllt arbete inom en miljorganisation. Patty har fortfarande inget arbete men båda försöker, var och en på sitt sätt, komma till rätta med hur man ska leva sitt liv och hantera den frihet man har. För Walter är svaret engagemang, han blir mer och mer involverad i ett stort projekt och väcks också till ett nytt sorts liv när han förälskar sig i sin unga assistent. Patty drivs allt längre mot botten och drabbas av årslånga depressioner.
   Den här romanen är så mycket. En roman om USA av idag och hur en familj påverkas av den omvärld de lever i. Man kommer dessa människor så nära, på gott och ont. Man förstår dem alla, man sympatiserar med dem ibland, man blir arg på dem ibland och upprörd och ledsen ibland. En stor roman om banden mellan föräldrar och barn, om vänskap, relationer och kärlek och om hur den vanliga människans liv avspeglar tillståndet i världen. Jag tänker på familjen Berglund varje dag.          

tisdag 10 januari 2012

Mullvadskväll

Äntligen fick vi tag på biljetter till Tinker, tailor, soldier, spy. Det var helt omöjligt hela julen. Men ikväll kom vi iväg. Mannen har läst om boken alldeles nyss och hade historien aktuell. Jag läste den för mycket länge sedan och var osäker på om jag skulle hänga med, men det var inga problem.
   En mycket bra film! Det var något med tonen i hela filmen, och färgerna; den där lite matta färgskalan. En av mina favoriter bland svenska skådespelare var med också, David Dencik. Finns det någon som kan spela obehaglig så obehagligt bra som han?
   Snart måste nog jag läsa om Mullvaden, jag med.