Grand final i skojarbranschen

Den bästa bok jag läst på länge. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Underbar. Hon är rolig, underhållande, bildad och kan skriva så att man aldrig vill att boken ska ta slut. Om Lillemor Troj, hyllad författare och ledamot av Svenska akademien som har en stor hemlighet. Hennes böcker är egentligen skrivna av Babba Andersson, en helt annan typ än den salongsmässiga Lillemor. De två kvinnornas liv rullas upp och deras gemensamma historia är fascinerande läsning. Väldigt intressant om två olika kvinnoöden. 
   Men Kerstin Ekmans bok är också i mycket en bok om skrivandet, och på ett helt annat sätt än till exempel Håkan Nessers senaste. Det är spännande att ta del av tankarna om vad skrivande och skapande är.
   Årets bästa bok?!

Bibliotekarie

Jag fick nyss veta att en ung människa som jag känner har bestämt sig för vad hon ska bli: bibliotekarie. Och jag blev så glad när jag hörde det; jag är övertygad om att just den här personen blir en utmärkt bra bibliotekarie med koll på både litteraturen och tekniken. Och senare började jag tänka på min egen så kallade yrkesbana och hur det blev med den.

   Jag själv hade ganska grumliga skäl till att bli just bibliotekarie, eller också var det tvärtom; det fanns egentligen inget annat jag kunde tänka mig. (Jo det fanns det men inget som gick att realisera för mig.) Och det här var på den tiden när det var helt naturligt att ett stort litteraturintresse förde en in på bibliotekariebanan. Så efter några år med planlösa - men ofta trevliga - studier i Umeå flyttade jag till Borås. Solitär som jag är ville jag inte bo i något studenthus utan hyrde en etta i ett helt annat område och flyttade ner mina möbler också. Tiden gick fort i Borås och snart var det tredje terminen då man gjorde en lång praktik på ett bibliotek.Jag tror inte man gör praktik längre men det ska jag låta vara osagt. I alla fall så hade jag tur och hamnade på Gävle stadsbibliotek. Det är en tid som jag minns med glädje. Mest med glädje i alla fall; Gävle visade sig vara en våldsam stad och under de månader som jag vistades där hände det två riktigt otäcka saker, bland annat rymde Maskeradligan en morgon och det var varningar på radion. Men det är ju en annan historia.
   Jag trivdes med allt i Gävle, både att vara på det stora biblioteket och att vara på filial. Jag var lite inne på att bli socialbibliotekarie så jag gillade både tiden på sjukhusbiblioteket och att få åka med fängelsebibliotekarien. Hon gav mig för övrigt två av de bästa boktips jag någonsin fått: en otroligt bra kriminalroman som hon kallad för "underhållning för läsvana, kräsna läsare" och en spänningsroman som jag senare använde vid alla bokprat för läsovilliga pojkar på högstadiet. Den gick hem varje gång, fast den inte alls var särskilt lättläst.
   Termin fyra, den sista, skulle vi som valt grenen KI, alltså Kultur och information, som alla som ville bli vanliga folkbibliotekarier valde (ja, det här är länge sen), sista terminen skulle vi ut och bokprata. Tanken på dessa bokprat, jag tror man gjorde tre eller fyra i samma klass, hade skrämt mig  under hela utbildningstiden men en dag så var det i alla fall dags. På darriga ben tog man bussen till Dalsjöfors och det visade sig vara ett smart val att välja en skola som inte låg inne i stan. Allt gick väldigt bra och barnen i fjärdeklassen var snälla, uppmuntrande och kom med bra, positiv kritik på vad man kunde förbättra. Faktiskt var det riktigt rörande och de där barnen bidrog nog till att bokprat blev något av det jag gillade mest sen när jag började arbeta.
   Sen var det snart slut på sista terminen och dags att söka jobb. Jag hade tur och hörde till de första i klassen som lyckades. Ett års vikariat som barnbibliotekarie i en liten stad i Småland. Det blev ett sånt fint år, med de bästa kamrater och den mest fantastiska chef man kan önska sig. Egentligen lärde jag mig det mesta där, inte på BHS. Jag kommer alltid att minnas den där tiden och människorna på biblioteket. Varje dag blev jag "hämtad" till förmiddagskaffet av Britta, en äldre dam som knackade på dörren och sa att Eva lilla, nu ska vi dricka kaffe, och hon sa det på den allra finaste småländska.
   Men Småland är Småland och passade inte riktigt för en jämte som jag, även om det hade varit möjligt att stanna kvar. Till exempel blev det svårt att bokprata sedan jag på ett föräldramöte fick höra att föräldrar och lärare tillsammans bestämt att man inte accepterade barnböcker med svärord i.

   Mitt andra jobb var som biblioteks-och kulturansvarig kommundelsbibliotekarie i en kommun i Jämtland. Jag brukar se serien Starke man på söndagarna och jag måste säga att ibland känns skildringen av det kommunala livet i Svinarp riktigt välbekant. Ja, vad ska man säga? Det här var på kommundelarnas tid och det var både mycket svårt och  mycket enkelt att arbeta där. Biblioteket var ett kombinerat folk-och skolbibliotek och man fick helt enkelt göra allt, precis allt. Biblioteket var välbesökt och det fanns många flyktingar i kommunen. Tyvärr var min enda arbetskamrat en djupt rasistisk bibliotekskanslist så det kändes ibland tungt att vara på jobbet. Efter fyra år sa jag upp mig, utan att ha något annat arbete på gång... Men det ordnade sig i alla fall och jag fick ett bra arbete, dock inte på bibliotek. 

   Sju år senare återvände jag på sätt och vis till biblioteksvärlden eftersom jag nu, sen tio år, arbetar på ett bibliotek som är en statlig myndighet. Men det har inget gemensamt med det som en gång var det bästa med att arbeta på bibliotek: kontakten med låntagarna, lyckan i att para ihop rätt bok med rätt person, glädjen hos förskolebarnen när de just sett en riktigt bra barnteater. 

   Så, till L och alla andra som väljer den här banan. Ni kanske, eller kanske inte, får uppleva något av detta:

Att dalta med clownen Manne för att få honom på bra humör.

Att snabbt få tag på ett annat boende när det visar sig att hotelllbokningen man gjort för en mimteatergrupp inte fungerat och hotellet är fullbokat.

Att förklara för en låntagare att vi tyvärr inte har böcker av Margit Sandemo.

Att se samma låntagare i stället låna några böcker av Aksel Sandemose, eftersom han ändå var i den hyllan.

Att veckan därpå få böckerna av Sandemose återlämnade med kommentaren att de var "jävligt bra!" 

Att handlägga ett ärende angående möjligheten att anlägga en gigantisk isskulptur på torget framför Konsum, att förorda ett nej och sedan hantera förslagsställarens aggressioner.

Att fundera på hur inget av det man lärde sig på BHS förberedde en på att man skulle handlägga ärenden angående isskulpturer. Och annat. Mycket annat.






     
  
        

I sista minuten

I sista minuten kom vi igår iväg till galleri Lars Bohman för att se på Rita Lundqvists utställning. Idag var sista dagen. Jag vet egentligen inte vad det är med hennes tavlor men de känns som små historier; man får en stark lust att berätta något, att söka efter svar.

Om Rut Hillarp. Och om begreppet pysslig.

Igår på dotterns klassfest blev jag kallad pysslig av en annan mamma. Genast reagerade jag negativt, ville värja mig och säga ifrån. Jag är inte pysslig; jag har inte ens packat upp symaskinen än. Den står fortfarande kvar i sin kartong. Det som gjorde att jag kvalade in i genren pysslig var att jag till knytkalaset medförde en hemgjord dajmmarängtårta och ett antal minipajer med västerbottensost. Och ja, jag älskar att laga mat men nej, annars är jag inte pysslig. Jag önskar dock ibland att jag vore det. Om klassfester (och föräldramöten, avslutningar och alla de tillfällen där man frotteras med andra föräldrar) kan man för övrigt skriva mycket men det ska jag inte göra, i alla fall inte här och nu. Men ordet alienation känns aktuellt för mig... 

   En kvinna som definitivt inte var konventionellt pysslig var poeten Rut Hillarp. De senaste veckorna har jag ägnat åt två tjocka böcker om och av Rut Hillarp: Rut Hillarp - poet och erotiskt geni av Birgitta Holm och Dagboken, Rut Hillarps egna dagboksanteckningar i urval av samma Birgitta Holm. Otrolig läsning. Spännande och intressant att läsa om en så komplicerad människa, full av motsatser. Den skrevs under tider av passion, och passionen var det viktigaste i hennes liv. Just det där, hur kärlek, erotik och litteratur gick ihop och  så att säga var hennes liv fascinerar mig. Hur hon skapade ett liv helt utifrån sina egna önskemål och förutsättningar och långt ifrån tidens rådande kvinnoroll. På dagarna en engagerad gymnasielärare, på sin övriga tid en av landets största modernistiska lyriker. Hon skrev öppet om sin masochistiska läggning och en av hennes älskare beskrev hennes behov med uttrycket "slave in bed, queen outside". 

   Läs Rut Hillarp; hennes poesi är fantastisk. Glödande intensiv och sensuell. Hon hade ett nästan tjugo år långt uppehåll i sitt skrivande men återkom 1982 med Spegel under jorden, som följdes av fler.   

Cirkus...

Tillfälligt botad från min stora clown- och cirkusskräck. Clownskräck har till och med en egen term har jag förstått: coulrofobi. En egen grupp på Facebook har man också. Den heter Vi som har clownskräck och där skulle jag säkert ha anslutit mig om jag hade varit med på Facebook. Men det är jag inte, av en mängd olika skäl.
   Hur som helst, igår var mannen, dottern och jag på en mycket fin föreställning här där vi bor. Cirkus Orion på Orionteatern. Skrämmande clowner lyste med sin frånvaro, i stället fick man uppleva en finstämd, poetisk föreställning där man förstod vad cirkus också kan vara. Mycket fint och nästan lite sorgligt också. Och så hade de hästar och hundar - fina och välskötta - till dotterns stora glädje. Och det var inte perfekt; hästarna och hundarna gjorde inte riktigt som de skulle hela tiden utan hittade på lite egna saker ibland och det var skönt att se.

   Jag minns en föreställning med Cirkus Scott i början av sjuttitalet. Frågan är vad som var värst. Min syster  som fick ett svårt allergianfall när elefanterna kom in i manegen eller clownerna som var många och skrämmande. Och det fanns flera av den sort jag tycker sämst om: Pierrot-figuren, den där med vit toppig hatt, vitsminkat ansikte och slängande, vida ärmar. Men hemskast av allt var nog cirkusdirektören; jag minns att han gick förbi ganska nära oss och man såg hans ansikte alldeles tydligt och han såg ut som en arg docka med starkt solbränt ansikte.
   För några år sen kom en riktigt hemsk bok på Ordfronts förlag: Cirkus Pilo av Will Elliott, en australisk debutroman om en ung man som hamnar hos cirkusen från helvetet. Tyvärr föll det på min lott att presentera den på jobbet. Som sagt, riktigt, riktigt otäckt om våld, magi och clowneri.
  

Tranströmer - igen

Av olika anledningar har det blivit så att jag har pratat om Tomas Tranströmer hela veckan, i alla fall känns det så. Här ett av mina favoritcitat:


Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Din bok ligger bredvid min bok

Plötsligt såg jag våra böcker ligga där bredvid varandra på bordet och det var någonting med det - hur de liksom håller ihop där på bordsskivan - som påminde mig om den stora kärlek jag känner. Att det skulle bli så bra en dag. Allt som är så fint. Librarian love...

Söndag

En söndag som inte blev som vi tänkt men bra ändå. Vi skulle se Rita Lundqvist på galleri Lars Bohman men där var det stängt. Fast det hade de inte meddelat på hemsidan och inte hade de något meddelande på dörren heller. Så vi såg en fin liten tavla i fönstret men utställningen får vi se en annan dag.

   För att trösta oss lite gick vi på Sturekatten. Det måste vara Stockholms trevligaste konditori. Lugnt och mysigt. Goda räksmörgåsar, goda kongresser. Så det blev en bra söndag ändå. Och när vi kom hem la jag mig i soffan och läste lite i Stad i världen, den sista i Stad-serien av Fogelström. Sen somnade jag i soffan. 

Miranda July

Ja. Det kommer en ny film av Miranda July nu. Den förra, You and me and everyone we know var en udda, rolig och sorglig film. Jag ser fram emot att se hennes nya.

Önskar hon kunde skriva en till novellsamling också. Ingen hör hemma här mer än du är en bok som jag verkligen tycker om. Miranda July har ett alldeles eget sätt att se på världen och människorna. En av novellerna handlar om ett gift par som glidit långt ifrån varandra. De får tillfälligt jobb som statister vid en filminspelning, och ska som restauranggäster i bakgrunden låtsas äta, dricka och samtala. Samtalet ska alltså vara ljudlöst men ge intryck av att vara på riktigt. Och det konstiga händer att de helt plötsligt får kontakt igen. Den stumma konversationen skapar en sorts oväntad laddning mellan de båda, som om de för en stund blir några andra. Eller kanske dem de en gång var. Svart och tankeväckande.