The summer of naked swim parties

Att läsa kan ge perspektiv på det mesta. Att som tonåring tvingas bevittna hur ens mor med väninna dansar schottis på perrongen på järnvägsstationen i Åre tyckte jag var mycket besvärande och något som jag hoppades aldrig skulle upprepas. Fjortonåriga Jamie i The summer of naked swim parties av Jessica Anya Blau får stå ut med mer, betydligt mer.

   Det är sommaren 1976 i Santa Barbara. Jamie lever ett materiellt sett välbeställt liv med mamma Betty, pappa Allen och storasyster Renee. Renee tar avstånd från sin familj och tillbringar istället mycket tid med sin väninnas; en vanlig, ordentlig familj. Jamies liv kretsar mest kring bästa vännerna Debbie och Tammy och, naturligtvis, kring pojkar. Bokens första mening lyder så här: "After all, it was the seventies, so Allen and Betty thought nothing of leaving their younger daughter, Jamie, alone for three nights while they went camping in Death Valley". Tre tonårsflickor får ett stort hus för sig själva några dagar och gör mesta möjliga av det. Vänskapen mellan de tre är i bokens början stark och de knyts ännu närmare varandra när Jamie får sin första pojkvän, sjuttonårige surfaren Flip. Flip har två kompisar, vars flickvänner Debbie och Tammy blir och det utvecklar sig till en sommar med många, långa dagar, och nätter, på stranden.

   Jamie gör sina första sexuella erfarenheter men förstår inte riktigt varför hon inte känner som de andra. Medan hennes två väninnor menar att "det" är en stor källa till njutning känner Jamie ingenting. Hon njuter ändå av att ha en populär pojkvän och lyckas på något sätt distansera sig från den fysiska delen av förhållandet. När hon och Flip är tillsammans rabblar hon en egen ramsa i huvudet, snabbare och snabbare i takt med Flips allt hastigare rörelser. Det finns något nästan sorgligt över det precisa redovisandet av Jamies tankar om vad det innebär att ha en pojkvän; vad man ska göra, tänka och säga. Saker som måste planeras i förväg och inte kommer av sig själv, som när hon umgås med sina bästa vänner.

   Vad som ytterligare komplicerar Jamies liv är det faktum att hennes familj är lite annorlunda. Mamma Betty och pappa Allen uppfostrar sina barn fritt och har inga regler för någonting. De röker marijuana, går ofta nakna hemma och har fester vid poolen, där alla vuxna badar utan kläder. Betty vill komma nära sin yngsta dotter och pratar gärna, och länge, om sex. Men sitt sexliv vill Jamie ha för sig själv, något som hennes mamma inte alls kan förstå. Det hela drivs till sin spets när Betty, efter en campingsemester i bergen, bjuder in Dog Feather, en ung indian, eller native american som Betty insisterar på att man bör säga, att bo i deras hem en tid. Dog Feathers närvaro och det faktum att Betty berättar allt för honom plågar Jamie men hon kan inte göra mycket åt det hela.

   En tragedi som utspelas en kväll i familjens hem blir början på Jamies kris. En dag finner hon sig vara fullständigt ensam och tillbringar all tid i soffan med att titta på dåliga program på teve och att äta. Betty och Allen bestämmer sig för att deras yngsta dotter är deprimerad och lösningen på det blir familjeterapi där alla, till Renees stora fasa, måste delta. Och det är där, i en underlig grupp-familjeterapi, som man får lämna Jamie och hennes familj. Och man kommer att sakna dem, i all deras ofullkomlighet.

   Det här är en fantastiskt bra bok om att växa, vad det innebär att vara ung och att inte nå fram till de andra, till sin omvärld. De vuxna runt Jamie svämmar över av god vilja och ändå blir allt så fel. Det här är den mest sorgliga och samtidigt roligaste bok jag läst på länge. Bara att beskriva en familj så här, när de provar en ny trampolin de beställt till sin swimmingpool, gör den värd att läsa: " Allen took Betty's hands and the two of them jumped together, laughing and hooting. And then Renee took Jamie's hand and brook into Betty and Allen's grip and suddenly they were all conected in a bouncing, grinning cirkle. Jamie thoutht it was a perfect moment; painful almost, in the realization of its perfection. Her sister was happy to be among them (sweetly holding Jamie's hand like she had when they playes twins), her parents were happy with each other, everyone had their clothes on, and no one was high"...    

    
           

Pojkdockans dikter

Black Island Books, förlaget i Luleå, ger nu ut Pojkdockans dikter av Eric Fylkeson på nytt. Den kom ut första gången 1985 och är ett urval av dikter från samlingar som kom ut mellan 1970 till 1983. Fantastiskt att någon ger ut den här boken igen! Jag äger ett exemplar som alltid varit hett åtråvärt av både mig och min syster. Under några år fick jag lämna det ifrån mig; jag minns inte riktigt varför men jag tror att det handlade om ett löfte. Sedan fick jag som tur var tillbaka boken av min syster. Läs dikterna om Glys Norman från samlingen Skuld, något av det bästa som skrivits om vanmakt och förtryck. Vem får finnas till på sina egna villkor? Måste man skada någon annan för att själv överleva; för att dölja det svaga och sköra i sig själv?

Paris. Och Jämtland.

Sommar och vi har varit ute och rest. Först till Jämtland och sedan till Paris, även om rubriken kan tyda på det motsatta. Allt kändes lite overkligt för mig, som i snart ett år mest rört mig mellan Katarina Bangata och Södersjukhuset. Det är som det är och det var fint att vara någon annanstans, både i Östersund och i Paris.

   När jag kommer "hem" till Jämtland drabbas jag ofta av samma känsla. Jag känner mig först mycket hemma, här har jag ju mina rötter och allt det där. Sedan kommer snabbt en annan känsla; jag vill åka hem till det hem som jag har nu och som är i Stockholm. Och så fort tåget rullar därifrån så längtar jag tillbaka ändå, på något konstigt sätt. Fast egentligen tror jag att det mest är mig själv från länge sedan som jag längtar tillbaka till. Och det vet vi ju alla att barn får vi bara vara en gång. En av mina favoritbilder av Jan Stenmark är den med en man som sitter och tänker på en liten pojke, som syns i en tankebubbla. Och texten, texten: "Det enda han vill bli har han redan varit". Visst är det svart, men det är bra.

   Alors, vi fortsätter till Paris. Min man och jag hade så fina dagar där. Vi bodde på samma hotell i Montmartre som sist, och vi åt frukost på samma ställe som förra gången. Åh, cappuccino, croissant och apelsinjuice. Den här gången hann vi också med ett besök på Cimetière du Père-Lachaise. Mycket folk var det där, och svårt att hitta. Flest människor runt Jim Morrissons grav, och runt Edith Piafs förstås. Jag såg Colettes grav också och kom ihåg att jag tyckte om att läsa henne när jag var yngre. Och Oscar Wildes grav var ju annorlunda, fullständigt nedklottrad och med läppstiftsmärken överallt. 

   Jag uppskattade även vädret i Paris. Molnigt, regn ibland och sjutton grader. Vi kom hem igår men jag skulle ha velat stanna mycket längre. Paris är alltid Paris.   

Bokpaket

Igår kom mitt nya paket från Adlibris:
One last good time av Michael Kardos
The samaritan av Fred Venturini
The summer of naked swim parties av Jessica Anya Blau
Drinking closer to home, också av Jessica Anya Blau

Sommarläsningen räddad. Hittillls har jag bara hunnit med en novell i One last good time. Den var bra och jag återkommer när jag läst böckerna.

Underbarn av Roy Jacobsen

En väldigt fin roman som jag nyss har läst är Underbarn av Roy Jacobsen. Finn, en pojke i tioårsåldern, bor med sin mamma i ett höghus i en förort till Oslo. Det är tidigt sextiotal och Finn och mamma har bara varandra. Pappa kranföraren omkom tidigare i en olycka, och för övrigt hade han och mamma då hunnit skiljas och pappa gifta om sig, vilket innebär att mamma och Finn snuvats på den änkepension de så väl skulle ha behövt. Mamma arbetar i en skoaffär men har svårt att få pengarna att räcka till.

   I inledningskapitlet bestämmer sig mamma och Finn ändå för att rusta upp sin lägenhet. De har tänkt måla väggarna men när grannen föreslår tapeter blir mamma tveksam. Inne hos grannen, där de aldrig förut varit, får de för första gången beskåda "den storblommiga tapet som under sextiotalet skulle göra om norska arbetarhem till små tropiska djungler...". Mamma frågar besvärat hur "kostsamt" det hela kan vara men bestämmer sig ändå för tapeter. Tanken är att de ska skaffa en inneboende som ska få hyra Finns rum och han själv ska sova inne hos mamma. Efter många turer får de till slut en inneboende men de får dessutom ännu en ny människa i sitt hushåll: lilla Linda, sex år och Finns halvsyster. Lindas mamma är drogmissbrukare och kan inte ta hand om sin dotter. Vad som får Finns mamma att ta emot henne i sitt eget hem blir väl inte riktigt uttalat men en dag kommer hon i alla fall med bussen och efter det blir inget sig likt.

   Linda är ett krävande barn och långsamt går det upp för Finn att det finns sidor av mamma han inte känner till. Plötsligt är hon inte bara den trygga famn han alltid tagit för given. Lindas ankomst väcker upp andra sidor av mamma och hon visar sig vara skörare än Finn kunnat tro. För första gången drivs det in en kil mellan mor och son; en spricka som är svår att laga.
   Underbarn är en roman om klass, barndom och uppväxt. Och på många sätt en roman om skam. Skam över de ekonomiska förhållandena, skam över rädslan för myndigheter och överhet. Perspektivet är den vuxne Finns, men det är barnens utsatthet och villkor som så övertygande beskrivs. Jag tyckte det var en mycket gripande, ja rörande, historia om vad det innebär att vara barn; om hur marken gungar när man för första gången inser att det finns hål i de vuxna - hål som man inte vet hur man ska förklara och än mindre fylla igen. Men man vet att de finns där, de där hålen, och när man insett det blir man själv aldrig densamma mer.