De imperfekta

Jag har nyss läst klart De imperfekta av Tom Rachman. Och fort gick det, när jag väl hade börjat var det svårt att sluta. Det här är en sådan bok som man vill vara med hela tiden, man vill bara läsa istället för att hänga tvätt, vattna blommor, laga mat eller plocka och städa. Inget stort problem för mig, i och för sig, som aldrig skött några krukväxter i hela mitt liv och som alltid prioriterat en god bok framför städning.
   Tom Rachman är journalist och uppvuxen i Kanada men bor i London nu. Han har arbetat i många länder, bland annat på International Herald Tribune i Paris. Det här är hans debutroman, och vilken debut sen. Boken utspelar sig i tidningsbranschen, på en engelskspråkig dagstidning i Rom. Tidningen grundas av en amerikansk miljonär på femtiotalet. På den stora företagskoncernen förstår man kanske inte riktigt varför man ska dras med en, inte alltid så lönsam, tidning där borta i Italien men Cyrus Ott är beslutsam och gör som han vill. Den djupaste orsaken till att han grundar tidningen framgår först mot slutet av boken.
   Boken består av ett antal fristående, men ändå sammanflätade, historier om tidningens medarbetare. Här möter man bland andra den åldrade utrikeskorrespondenten Lloyd Burko som inte längre får några uppdrag, man möter Arthur Gopal, mannen som skriver dödsrunorna och är nöjd med det ända tills hans liv tar en tragisk och dramatisk vändning, korrekturchefen Herman Cohen som värnar om språket, språket, språket och som är fruktad av sina medarbetare. Privat visar han upp en mjukare sida och när hans gamla gode vän från studieåren hemma i USA kommer på besök utspelas en ganska sorglig hitoria om livslögner och kanske om självbedrägeri. Ruby Zaga är redigerare, nu fyrtiosex men lika ensam i livet som när hon började på tidningen tjugo år tidigare. Hon bor kvar i samma lägenhet som när hon först kom till Rom, bär i princip samma kläder och vantrivs i största allmänhet. Ett stort irritationsmoment är Kathleen Solson, redaktionschefen som började på tidningen samtidigt som Ruby men som snabbt klättrat på karriärstegen medans Ruby själv står kvar och stampar på samma fläck.
   Romanen är oerhört välskriven och man dras omedelbart in i varje berättelse; det finns ett slags underhållande sug i boken som, som sagt, gör att man bara vill läsa mer. Människorna skildras med värme och humor och en övertygande medkänsla. Så här är det att vara människa, så här små och stora är vi. I fråga om kärlek, pengar, karriär och livsval. En väldigt bra bok.   

Tomas Tranströmer 80 år

Imorgon fyller Tomas Tranströmer - den störste poeten - 80 år. Grattis!
   Alldeles nyss såg vi Babel på teve och man ägnade en stor del av programmet åt att hylla honom. Bland annat bad man de inbjudna gästerna läsa upp sina egna favoritrader från någon Tranströmerdikt. Genast läste jag själv ur minnet upp min egen absoluta favorit för min man. Någon minut senare läste Alex Schulman upp samma rader. Min reaktion var inte den jag skulle önska, för min första tanke var Nej! Varför läser han samma rader? Varför just dessa av allt som Tranströmer skrivit? Varför?! Och jag insåg att min reaktion inte skulle ha varit densamma om någon av de andra gästerna citerat samma rader. Men det var inte någon av dem. En stunds inre självrannsakan följde.
   För mig är dessa rader ur dikten Romanska bågar från diktsamlingen För levande och döda något av det mest trösterika, försonande, som finns; ja så klart är hela dikten det. Och förmodligen är det så för Alex Schulman också. Jag förstår det nu. Tror jag. Så varsågod, här kommer de rader vi skattar så högt:
   "Skäms inte för att du är människa, var stolt!
   Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
   Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

     

Ingersonetterna

När jag går och handlar på Konsum ser jag ibland Magnus William-Olsson skymta mellan hyllorna. För mig känns det alltid upplyftande att plocka på sig mjölk och bröd och annat i närvaro av en fin poet och det kan onekligen förhöja nöjet med att gå och handla. När han var nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Ingersonetterna ville jag så gärna säga att jag hoppades att han skulle vinna men jag gjorde det aldrig. Och tyvärr vann han ju inte.
   "Bland mycket annat är poesi också samvaro med döda" skriver han i bokens slutord. Och i Ingersonetterna är det en döende mor som tonar fram; en kvinna som betytt allt och på något sätt, anar man, även tagit form och existerar i de andra kvinnor författaren mött i livet. I sonettform besjungs modern, kvinnan Inger. En demenssjukdom har suddat ut den hon en gång var, raderat det hon en gång visste och kunde. Kvar finns "presenskroppen". Det är en sorg som ur olika vinklar beskrivs, på ett svart och mycket drabbande vis.

Mina och Kåge

Det finns noveller om relationer. Det finns romaner, dikter, pjäser. Och så finns det Mina och Kåge av Anna Höglund.. Min dotter läste den högt för mig för någon vecka sedan. Förr var det jag som läste den för henne, nu läser hon själv så bra att det är jag som får lyssna. Vi kan den; vi brukar prata om den ibland. En gång såg vi den som glassteater på Stadsteatern och det kändes stort.
   Mina och Kåge är två björnar som lever ihop. Om de är ett kärlekspar eller lever ihop av andra orsaker framgår väl inte riktigt, även om min dotter menar att det är självklart att de är kära. Säkert har hon rätt.
   Det vanliga vardagslivet bryts tvärt den dag Kåge förklarar att han ska ut och resa. Han packar sin väska, trallar och är glad och uppmanar Mina att komma ihåg att vattna blommorna. Inte en enda gång frågar han om hon vill följa med. Mina blir ensam kvar. I många dagar gömmer hon sig under ett bord. Rummet ligger i mörker och Mina tänker att snart finns hon inte alls. En dag kommer ett vykort från Vietnam. Kåge rapporterar från sin resa. Mina lämnar till slut sin plats under bordet, bakar en sockerkaka och försöker leva som vanligt.
   När Kåge återvänder brister det för Mina. Mitt i hans självupptagna pladder exploderar hon av ilska och frustration och ställer Kåge mot väggen. Hur kunde han åka ifrån henne? Hur kunde han låta bli att fråga om inte hon också ville resa? Kåge inser att han har varit väldigt dum och han förstår också att Mina har rätt att vara arg. Texten och bilderna samspelar perfekt och som läsare har man, i alla fall jag, en stor klump i magen när jag känner Minas förtvivlan snudda vid mig själv. Oerhört bra om att leva tillsammans, om vad det innebär att se och vara sedd eller, som i Minas fall, att inte synas eller märkas alls.
   Om jag var familjeterapeut skulle jag kunna tänka mig att låta par i terapi läsa böckerna om Mina och Kåge (för det finns fler). För vad är det som skaver mellan Mina och Kåge? Ger inte kärlek en människa styrka att även bevara sitt jag, sitt eget själv?
   Två små björnar väcker många tankar.