Pingpong-kingen

Ibland vill man inte skriva om böcker. Man har inget tillräckligt intressant att delge någon annan, om det nu beror på böckerna eller på en själv. Det senare, förmodligen.
   Men igår gick en alldeles underbar och sorglig film på teve. Pingpong-kingen. Den som inte sett den förut hoppas jag gjorde det igår. Om Rille som lever någonstans i den nordligare delen av Sverige med mamma och lillebror Erik. Pappa är en svikare som dyker upp någon gång ibland. Mamma söker tröst hos Väg-Gunnar, Erik hos kamraterna och Rille, ja han har ju sin bordtennis. Han är ansvarig för nycklarna till racketskåpet, ett uppdrag som han tar på stort allvar. I filmens början är det sportlov och man planerar för en bordtennisturnering. Rille, som är tjock och retad, har sin trygga bas i det som rör bordtennisen. Där är det han som bestämmer, något som de andra barnen också får veta.
   Men så dyker pappa upp, full av löften men även av lögner. Och en svart familjehemlighet rullas upp, som vänder upp och ner på Rilles och Eriks liv. Vem kan man egentligen lita på här i världen? Hur tar man vara på sin bror, sin nästa?
   Det finns något alldeles oemotståndligt gripande över Rille. Hans ständiga tröstätande, den illasittande träningsoverallen och hans försök att förstå en obegriplig omvärld drabar en rakt i hjärtat. Smärtan virvlar hela tiden omkring, som snöröken kring pappans bil när han kör omkring med sina pojkar. Det är mycket snö, vinter och kyla i filmen, men värmen finns också där. Om man tittar noga.    

Saknade

I Merethe Lindströms roman Saknade förekommer en liten flicka som ritar teckningar. Det första motivet suddar hon alltid ut, hårdhänt och målmedvetet, för att sedan fylla på med nästa motiv. Och  nästa, och kanske nästa. Flickan ritar och suddar, som om hon inte vet vilken bild som är den riktiga, den verkliga som ska få stanna kvar på papperets yta. Men de skarpa linjerna av pennan låter sig inte helt tas bort utan lyser ibland igenom i den nya bilden, som blir lätt förvrängd. De gamla bilderna, andra berättelser, anas där i bakgrunden. Och det är en sådan bild av livet som Merethe Lindström målar upp i sin roman. Vad är sant, vad finns på riktigt? Finns där inte alltid ekot av något annat, något som man finner djupare in och längre ner?
   Ida är psykolog och arbetar med barn som har problem. Texten är som en lång dialog där hon redogör för sitt arbete i nutid, samtidigt som  hon också går tillbaka och berättar om sitt liv som mor till Silje. För Ida, experten som ska lösa andras problem och ha svar på allt, har misslyckats i en av livets viktigaste uppgifter: den som förälder. Dottern Silje försvinner, först en period innan  hon kommer tillbaka för att så småningom försvinna igen och långsamt gå ner sig i missbruk. Ida söker ständigt efter henne på Oslos gator. I romanens nutid har hon inte sett sin dotter på över ett år.
   Det här är en mycket bra roman, som ibland är nästan plågsam att läsa. Plågsam därför att den känns så äkta; man kommer så nära Ida i hennes tankar och tvivel. Det är också oerhört välskrivet.  Merethe Lindström fick ju för övrigt Nordiska rådets pris för sin roman Dagar i tystnadens historia.
   Inte minst handlar boken om ord och språk. Dottern Silje anklagar sin mor för att alltid ha haft ord att sätta på alla situationer, alltid ett språk färdigt för analys av en situation. Men om orden inget betyder, vad gör man då? Vad gör man om man alltid trott på orden, på språkets förmåga att bära? Vad gör man med den tomhet som uppstår när orden slutar betyda något? Jag tänkte länge på den här boken sedan jag läst ut den; den stannar kvar och föder många nya frågor. Om närhet och avstånd, skuld och ansvar.