Hemåt

Skollov för dottern och några semesterdagar för mig. Imorgon tar vi tåget uppåt, hemåt. Lite läsning ska släpas med, i vanlig bokform eller på läsplattan. Jag har bland annat Jonas Gardells bok och Ian McEwans Uppdrag Sweet Tooth. Den längtar jag efter att läsa. Han är en av mina gamla favoriter. Tiden och barnet är en av de bästa, tycker jag. Och Främlingars tröst... Kan man tänka sig något mer otäckt än den?
   Nu hoppas vi på lagom kyla och inte FÖR mycket snö.  

Limpan på Brunnsgatan 4!

I förrgår såg vi Limpan på Teater Brunnsgatan 4. Allan Edwalls teater, och Allan Edwalls text också, bearbetad av Martina Montelius. För många år sedan läste jag boken, och sen kom det en film också, med Edwall själv som Limpan. Båda var ju väldigt bra och vi undrade lite hur den här scenversionen skulle vara. Svaret är att den var lysande. Så oerhört gripande. Jag vill uppmana alla som har möjlighet att gå och se. Nu var det Johannes Brost som spelade Sture Charles Lindberg som avviker från vårdanstalten Liljan, där han tvångsvårdas för alkoholism, för att hoppa på ett bra kneg i Södertälje. När det utlovade jobbet inte blir av återvänder han - frivilligt - till Liljan. Men där släpps han inte in, då det visar sig att han infunnit sig på fel tid.
   Johannes Brost är fantastisk som Limpan. Det är stor skådespelarkonst som visas upp på den lilla scenen. Den enda invändning man har, och det är ju som det är med det, är att Johannes Brost helt enkelt är lite för snygg för att egentligen vara trovärdig som den slitne, av livet misshandlade Limpan. Men, som sagt, han övertygar oss ändå. Det var länge sedan man såg något så bra på teatern.
   Har man inte sett Johannes Brost i filmen Avalon ska man göra det också. Scenen där han, en loser och avdankad gammal festfixare som tiden sprungit ifrån, dansar ensam till tonerna av Bryan Ferry är fantastisk. Så mycket sorg och smärta. Så elegant presenterat.  

Läsplatta

Mitt liv som läsare har fått en ny dimension. Jag har skaffat en läsplatta. Och jag tycker så mycket om den. Det går så lätt att läsa, och så fort! Och man kan ligga i soffan och behöver bara hålla i den lilla plattan, inte i någon tjock bok med pärmar som hela tiden vill slå ihop sig.

   Jag är bara inne på min första bok än, och den som har bra syn ser att det är Styckerskan från lilla Burma av Håkan Nesser. Den sista boken om Barbarotti. Men tyvärr, tyvärr, det är inte den bästa. Långt därifrån. Men den är bra ändå. På sitt sätt.

Den okända historien. Goodbye England's rose. Eller?

Till sådant man kanske inte borde erkänna hör att man för femton år sedan såg hela prinsessan Dianas begravning på teve. Jag kunde inte sluta titta. Lyckligtvis var jag ensam hemma och kunde ge mig fullständigt hän. Blommorna. Folkmassan. Bilen med kistan. Charles och prinsarna. Framför allt Charles. Jag tänkte på honom då, undrade hur han skulle klara av det hela. Vid något tillfälle vände han sig mot den minste sonen (Harry?) och det såg ut som om han försökte säga något snällt och tröstande och då kunde man ju tro att han var en alldeles vanlig pappa. Det fascinerade mig. Hur i hela världen skulle Charles veta vad han skulle göra nu? Och sen Elton John. Hur han bara bytte ut Marilyn Monroe mot Englands ros så där och fick det att fungera. Mina tårar rann och det kändes som ett stärkande reningsbad.
   Men tänk om det bara var båg allting? Tänk om det inte var Diana där i kistan? Tänk om Diana i själva verket flydde, bytte identitet, plastikopererade sig och byggde upp en ny identitet någon annanstans?
   I Monica Alis Den okända historien har det gått tio år sedan begravningen. I den lilla småstaden Kensington (!) i USA lever Lydia ett stilla liv med sin hund Rufus. Hon har några nära väninnor som inte vet så mycket mer om hennes bakgrund än att hon kommer från England, att hon lämnat en dominerande make och inte vill bli funnen. Hon arbetar på en hundgård och livet som paparazzi-fotografernas hetaste objekt är långt borta. Så händer det som inte får hända. Av en ren slump dyker en av de fotografer hon "kände" i sitt gamla liv upp i staden. Trots att hon numera ser helt anorlunda ut känner han ändå igen henne och jakten börjar på nytt.
   Det här är en underhållande roman, perfekt för oss som gillar konspirationsteorier. Ärligt talat började jag läsa den för att jag ville ha något lite lättsamt, en bok som är rolig att läsa helt enkelt. Och som en sådan passade den perfekt.   

Samarbete med fluga

Samarbete med fluga och andra noveller av Lydia Davies är en ovanlig bok. Jag blir inte riktigt klok på den. Och det är kanske bra det. Roligt med böcker som man får tänka lite extra på. Den är utgiven av det fina förlaget Sekwa, de som framför allt ger ut kvinnliga, franska författare. Lydia Davies är amerikan och verksam inte bara som författare utan även som översättare från franska. Enligt bokens baksidestext betraktas hon som en nyskapare av den amerikanska novellen.
   Vissa av novellerna är bara några rader långa, andra sträcker sig över många sidor. Det finns inte alltid någon egenlig handling, det handlar mer om ett slags studium av mänskligt beteende. En av de längsta heter Helen och Vi : En närstudie i hälsa och vitalitet. Man får följa två älde damer genom livet, utifrån deras livshållning. Vad de ätit, druckit, hur de roat sig, vad de arbetat med, deras relationer till släkt och vänner; allt i syfte att utröna vad som gjort det möjligt för dem att förbli vitala i så hög ålder. Fascinerande. En annan längre novell, Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass,  analyserar en skolklass brev till en klasskamrat inlagd på sjukhus utifrån en mängd infallsvinklar. Och bokens titelnovell lyder i sin helhet:
   "Jag skrev det där ordet på papperet,
    men han lade till apostrofen."

Jag har aldrig läst en liknande bok.