10-tal

Det nya numret av tidskriften 10-tal har kommit ut. Jag fick den idag, så jag kan inte skriva så mycket om den. Men läs den. Läs hela. Och gärna sidan 97 till 108.

Känslan av ett slut

En riktigt bra bok, på ett sätt som är svårt att definiera, är Känslan av ett slut av Julian Barnes. Jag har nyss läst ut den och tänker mycket på den så här efteråt. Såg några recensioner efter att jag läst klart och Jan Arnald i DN rekommenderar omläsning, vilket jag tror är ett gott råd. För vad är de som egentligen händer och vilka fina detaljer har man missat i sin första läsning?  

   Julian Barnes fick Bookerpriset 2011 för sin tunna roman, som ändå är sprängfylld med innehåll. Djupt existentiellt innehåll; en sådan där roman som får en att stanna upp och börja tänka. Tony Webster har nyss gått i pension efter ett lugnt, odramatiskt liv. Han är god vän med exhustrun och upplever sig ha bra kontakt med sin vuxna dotter. I tillbakablickar minns han sin ungdomstid och de tre vänner som han tillbringade det mesta av sin tid med, genom gymnasium och universitet. En ungdomsförälskelse lever också kvar i Tony, men den årslånga historien slutade med att flickvännen Veronica gjorde slut. En tid därefter fick Tony veta att hon inlett ett förhållande med Adrian, den mest begåvade av de fyra vännerna. Men Adrian tog sitt liv vid tjugotvå års ålder och efter det gled de andra allt mer isär.

   Så får Tony ett brev som tvärt bryter av hans lugna pensionärstillvaro. Mer än så; det ställer hans liv på ände och han tvingas till stora omprövningar av sig själv, vem han har varit och vilka konsekvenserna kan bli av ens handligar. Adrians dagbok har testamenterats till Tony av Veronicas mor men Veronica, som först är mycket svår att komma i kontakt med, vägrar att lämna den ifrån sig och påstår sig sedan ha bränt upp den.

   Språket är stillsamt och stramt och ändå vibrerar det av spänning. En helt fascinerande roman om liv, livslögn och sanning.  
  
               

Åsen

Igår sa jag till min man att om han bara villl läsa en riktigt deprimerande bok i år så ska han läsa Åsen av Katarina Fägerskiöld. Sedan kände jag hur orättvist det var att säga så. Eller mer att visst, det är en mycket dyster bok men den är också bra. Och varför ska det vara roligt hela tiden?
   Sofi är tjugo år och arbetar som en slags piga hos ett yngre lantarbetarpar i Västergötland. Det hela startade som en arbetsmarknadsåtgärd men övergick i mer permanent sysselsättning. Hon bor först i en egen lägenhet i stan men bonden Sam, hennes arbetgivare, ordnar snart så att hon får hyra ett litet torp i närheten av gården. På så sätt kan han alltid ha henne nära till hands när hon behövs, mitt i natten om så är. Sofi utför alla slags sysslor på gården, från att sköta djuren och laga stängsel till att passa familjens fyra barn. Men detta är inte en bok om lantarbetares arbetsvillkor, även om de böckerna också behövs. Jag blir egentligen inte klok på den här boken. I baksidestexten står det att det är en roman om att slösa bort sitt liv och det stämmer nog. Sofi vill inte mycket; dagarna släpar sig fram och hon känner ingen direkt stolthet i arbetet utan tvärtom är hon ofta rädd för att skada sig eller göra fel.

   Mer än något annat tycker jag att det är en bok om förlamning, en beskrivning av en människa med ett bottenfruset inre. Det finns något mekaniskt över Sofi, som om hon är en arbetande docka som någon skruvat upp. Man får inte veta mycket men i bakgrunden skymtar en död syster, en syster som dyker upp i mardrömmar och som på alla sätt är den bättre av de två. Det är välskrivet, med ett stramt och avskalat språk. Och det språket bär verkligen historien om Sofi. Som läsare får man snart en känsla av att själv ha svårt att andas, man vill at världen ska öppna sig och visa på vägar ut. Och kanske kan slutet tolkas som att sådana vägar finns. Eller kanske inte.