Jag har nästan läst ut Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Ännu en bok som man gärna sträckläser, en sådan bok som man hela tiden vill tillbaka till. Jag har alltid varit svag för Rikard Wolff. Nej, inte alltid förstås men sedan den gången han gav en konsert i Östersund; jag tror det var 1992 men innan Änglagård hade haft premiär. Det var nämligen inte fullsatt på teatern den gången. Något halvår senare - efter premiären - var han tillbaka och då fick han ge en extra konsert för det var så många som ville ha biljetter. I alla fall, den här kvällen var något alldeles speciellt. Han sjöng sånger av Barbara och det var andäktigt tyst i salongen förutom när publiken applåderade, högt och väldigt länge. Och det var som om något hände, det blev en sorts overklig, nästan magisk känsla i salongen och de där vackra, smärtsamma sångerna gick rätt in i hjärtat. Ungefär som att vara på opera ibland; känslorna borrar sig rätt in i kroppen utan att ta omvägen förbi ett analyserande intellekt. Och det var nog inte bara jag som kände så utan säkert alla sentimentala personer som behövde någonstans att härbärgera sin oklara längtan efter något. Hur som helst, det var en fantastisk kväll som jag nog alltid kommer att komma ihåg.
I boken Rikitikitavi skriver Rikard Wolff bland annat om sina föräldrars livslånga passion för Edith Piaf; Edith som var allt de inte var; som stod för det där andra, det vilda och ogripbara. Och när jag tänker på den där kvällen i Östersund förstår jag precis vad han menar.
Boken är mycket välskriven och gripande. Rikard Wolff är född 1958 och det är alltså en uppväxt i sextio- och sjuttiotalet han beskriver. Jag brukar inte vara så förtjust i barndomsskildringar men den här fångar mig totalt. Han beskriver så precist den där känslan av att vara barn, hur det kändes och vad man gjorde. Hur de vuxna både står för den totala tryggheten samtidigt som de kan vara skrämmande långt borta när de verkligen behövs.
Man får läsa om en pojke som så småningom utvecklar vad jag antar är en sorts depression, där rädslan för att leva, eller snarare dö, snart får en förlamande inverkan på hans liv. Det tar lång tid innan han får hjälp och den där känsligheten, förstår man, blir något han får leva med resten av sitt liv. Så småningom hittar han sin plats i livet, när han upptäcker teatern och vet, bara vet, att det är skådespelare han ska bli. Det blir Skara skolscen, arbete i fria teatergrupper och så småningom Teaterhögskolan. Samtidigt hittar han sin identitet som homosexuell. Han skriver ganska öppet om sin svartsjuka, sin rädsla för att bli övergiven och om de tidiga relationerna som ofta präglas av svartsjuka, bråk och slagsmål, försoning och starka känslokast.
Läs Rikitikitavi, en fascinerande bok om en människas liv. Man blir både rörd och berörd.
I bokens längsta novell, Fakturan, får den manliga huvudpersonen en dag en faktura på fem miljoner sjuhundratusen kronor. Han tar för givet att det hela är ett misstag men så kommer det en påminnelse och nu har skulden ökats på med en straffavgift på etthundrafemtio kronor. Så småningom visar det sig att alla människor har fått en räkning på den mängd lycka de hittills upplevt i livet. En myndighet har inrättats och handläggare anställts för att utifrån en mängd kriterier räkna ut vad var och en är skyldig. Rätten att göra ångestavdrag är inte självklar. Mannen i novellen, som lever ett ensamt liv i en liten etta och har ett deltidsjobb på videoaffären Jugges rullar, befinns alltså vara skyldig samhället en enorm summa för den mängd lycka man menar att han fått uppleva. Hans försök att påvisa motsatsen, att han visst upplevt svåra saker i sitt liv, får bara motsatt effekt och skulden skrivs upp ännu mer. Han får kontakt med handläggaren Maud och en mängd absurda samtal äger rum. 
