tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År!



Ett riktigt fint nytt år önskar jag oss alla. Det kan vi behöva. Julhälsningen hann jag aldrig skriva, men med denna nyårshälsning lovar jag att bli lite mer aktiv igen. Med början imorgon.
   På sistone har jag läst flera, på olika sätt intressanta, böcker. Så det kommer mer om dem. Och kanske lite om de tankar som jag tänkt under året som har gått.
   Ikväll väntar hummern och allt det andra goda...Än en gång:

ETT GOTT NYTT 2014

tisdag 17 december 2013

Vill du deppa?

En fråga som ju ibland kan besvaras med ett ja. Någon gång måste man kanske få tycka synd om sig själv, även om bloggaren har ganska svårt för det. Både hos andra och inte minst hos sig själv. Men ändå. Någon gång så...
   Den ultimata depparlåten heter då November med Azure Ray. Vi upptäckte den för ett antal år sedan då Carl-Michael Edenborg tipsade om den, på blogg eller hemsida. Och nu har han nyss gjort det igen, så det är en depparlåt som står sig över tiden.
   Andra bra tips är Old Beauty med Anna von Hausswolff, River of sorrow med Antony and the Johnsons (ja!) samt När det blåser från ditt håll från Lars Winnerbäcks nya skiva. Eller nästan vad som helst med Lars Winnerbäck. Och så klart Och nu gör ingenting ont med Nina Ramsby, som jag redan skrivit om en gång. Gråt ut, om du kan!
.

God Jul


är det inte jag som säger än, men väl Jonas Karlsson. God jul : en berättelse är en liten, underhållande historia om hur det kan gå till på ett kommunhus i jultid. Man kan nog kalla den en bagatell och egentligen hade det väl räckt att göra en längre novell av detta. Men om man nu kan se en bagatell som något som inte nödvändigtvis är negativt så passar den beskrivningen bra.
   Kommunchefen får en ljus idé och bestämmer sig för ett nytt sätt att önska medborgarna en god jul. Man ska, med hjälp av de adventsljusstakar som kommunen redan köpt in, skriva GOD JUL i kommunhusets fönster. Ljusstakarnas placering i de olika fönstren ska möjliggöra detta. Det innebär att vissa medarbetare får ljusstakar i sina fönster; andra får det inte. Den unga biträdande controllern Frida får i uppdrag att genomföra detta. Men inget är någonsin så lätt som man tror. Medarbetare trilskas, somliga kräver en ljusstake men kan ingen få medan andra, som måste ha en ljusstake i sitt fönster om allting ska fungera, vägrar. Jobbigast för Frida är den motsträvige Gunvald på Fritidsförvaltningen. Egentligen är det få av medarbetarna som bryr sig,; man bekymrar sig mer över rykten om kommande neddragningar i huset.
   Innan jag återvände till biblioteksvärlden arbetade jag många år på ett privat företag som sysslade med mediebevakning. Det outhärdliga managementspråk som härskade där, eller corporate management bullshit, CMB, som en kund en gång beskrev det hela, sprids ju också sedan vidare. Några år efter att ett nytt, "fräckt" uttryck dykt upp kan man vara säker på att det även används ofta vid kommunala, och andra offentliga, förvaltningar. Tänk på uttrycken "jag har ett tänk" eller "det ligger i pipen". Jonas Karlsson har bra öra för detta torftiga språk och det gör boken väl värd att läsa.   
   Och nästa gång man sitter framför en chef som ser dig i ögonen och säger att han, eller hon, "hör vad du säger" kommer man inte att kunna låta bli att tänka på Jonas Karlsson...

tisdag 10 december 2013

Uppror i skärt och svart

När jag var fjorton år läste jag  Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Min pappa höjde på ögonbrynen och tyckte väl kanske inte att det var den mest lämpliga boken för någon i min ålder. Men några förbud kring läsning fanns givetvis inte, så jag läste klart. Jag läste hennes ungdomsböcker också, som "Vart ska du gå? Ut!" med flera. Minns att jag uppskattade dem mycket. Det berodde säkert på att den värld som beskrevs låg så långt ifrån ens egen. Det kändes lite tufft och spännande att läsa om ungdomar som hängde på stan och gjorde sånt de inte skulle. Sedan hamnade jag på en högstadieskola där det hörde till vardagen att vissa sniffade thinner på toaletten och kastade kniv på träslöjdsläraren, med mera, och då blev man givetvis mer luttrad. Men det är ju en helt annan historia.
   Nu har jag nyss avslutat Beata Arnborgs biografi Kerstin Thorvall : Uppror i skärt och svart. Mycket intressant och läsvärd. Fram växer en bild av en begåvad, besvärlig och ångestriden människa som många gånger helt enkelt blev för mycket för sina närmaste och för sin omgivning. Kerstin Thorvalls liv beskrivs från uppväxten med den ensamstående mamman, genom två äktenskap och många förhållanden till det plågsamma, motvilliga åldrandet. Man inser snart att det fanns två Kerstin: dels den mycket professionella tecknaren, skribenten och författaren, dels den trasiga privatpersonen. Länge sörjde Kerstin Thorvall det faktum att hon inte blev betraktad som helt rumsren i författarvärlden. På något sätt ansågs hon väga för lätt; hon var för produktiv och hennes vuxenromaner togs inte riktigt på allvar.
   Inte förrän hon sent i livet skrev sin egen historia i romanen När man skjuter arbetare, som sedan följdes av I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Då tog hon steget till de stora, tunga författarna. Plötsligt var hon en författare som hyllades och togs på allvar.  
   Uppror i skärt och svart är en fascinerande bok om en jobbig människa, en kvinna som skrev, tecknade, älskade och dansade. Läs den!
  

tisdag 3 december 2013

Komma och gå


Vem är man när trådarna bakåt har kapats? Hur skapar man sitt människovärde i en främmande miljö, där man för alltid är är en främling?
   Familjen Sai samlas i Ghana för att begrava pappa Kweku, en framgångsrik kirurg. Mamma Fola och de fyra vuxna barnen, Olu, tvillingarna Kehinde och Taiwo samt yngsta systern Sadie närmar sig varandra med försiktighet. De lever skilda liv, i olika delar av världen. Den far de ska begrava har egentligen varit försvunnen från dem i många år, ända sedan han lämnade familjen när barnen var små.
   Komma och gå är en debutroman av Taiye Selasi och har uppmärksammats stort i många delar av världen. Och det förstår man. Det är en rik, flödande roman som utspelas i olika länder och på olika tidsplan. Berättarperspektivet växlar mellan familjens sex medlemmar och handlingen belyses därför från många håll.
   Kweku och Fola, från Ghana respektive Nigeria, möts i USA och försöker skapa sig en framtid där. En tragisk händelse på det sjukhus där Kweku är anställd raserar tillvaron. Uppfylld av skam lämnar Kweku sin familj för alltid. Kvar står Fola, med ansvar för fyra barn.
   Barnen drabbas alla, på olika sätt, av faderns frånvaro. De växer upp och lever sina liv med en brist och en mängd obesvarade frågor. Hur blir man en hel människa? Hur återskapar man gamla familjeband?
   Komma och gå är en mycket stark roman, en släktsaga i modern tid, om förlust, identitet och om att försonas. Med sig själv, sin bakgrund och sin historia.

måndag 11 november 2013

Isvittring. I Gäddede...


Jag läser en deckare igen. En debut den här gången: Isvittring av Solveig Vidarsdotter.
   Gäddede. Tätort i Strömsunds kommun och Frostvikens församling. Ligger bara några kilometer från norska gränsen. Och hem till Gäddede kommer polisen Ingrid Karlberg, efter många år i Stockholm. Upplägget känns inte helt nytt, men jag bestämde mig för att ge boken en chans. Och ja, den är riktigt rolig att läsa. Hör definitivt till de bättre i genren och författaren, som är uppvuxen i trakten, kan sin miljö.
   Ingrid, som hade hoppats på en lugn första tid på nya jobbet kastas i stället in i något som från början tros vara självmord men visar sig vara mord. En tioårig pojke, boende på elevhemmet i samhället, hittas hängd i en lada. Ingrid och hennes kollega får hjälp av polisen i Östersund för att lösa fallet.
   Den som vill läsa en deckare som verkligen utspelas i svensk glesbygd kan läsa Isvittring. Även om orten Gäddede för andra läsare kanske inte omgärdas av det slags skimmer som den gör för mig. Min ungdoms kärlek kom därifrån och sedan dess finns alltid, för mig, något positivt bara över ortsnamnet. Så konstigt kan man fungera. Inuti mig själv bor det också en sjuttonårig, förälskad flicka som aldrig glömmer.
   Men nu måste jag snart lämna deckarna för ett tag och ge mig i kast med något tyngre. Idag är jag ju en femtioettårig kräsen läsare.

söndag 3 november 2013

Kärlek på intellektuellska

Något fattas mig, men jag vet inte vad. Uppenbarligen saknar jag de känslor och insikter som behövs för att förstå storheten i Lena Anderssons Augustprisnominerade roman Egenmäktigt förfarande. Försökte mig på olika slags läsning för att komma underfund med vad hon egentligen vill med boken. Hela tiden med en gnagande känsla av att jag blir lurad. Är detta något slags intellektuellt skämt som jag inte förstår?
   Ester Nilsson, trettioett, poet och essäist, får i uppdrag att hålla ett föredrag om den betydligt äldre konstnären Hugo Rask. Redan när hon förbereder föredraget förälskar hon sig, i mannen och hans åsikter, och när de möts blir hon övertygad om att han är den rätte. Efter några månaders umgänge hamnar de slutligen i säng, något som upprepas vid tre tillfällen. För Ester är det självklart att dessa tre gånger betyder att det ska bli de två. Hon bryter upp från ett, i hennes tycke, förnuftigt, stillsamt förhållande och väntar på att Hugo Rask ska komma till samma slutsats som hon; de är de två som har en framtid tillsammans.
   Ester tyder tecken och ägnar mycket tid åt att fundera över minsta skiftning i Hugos röst och åt att analysera vad han kan mena med sitt ordval, att han hör av sig, att han inte hör av sig och vad han skriver i sina sparsamt förekommande sms. Ester skriver desto fler och kan fila på rätt formulering i timmar. För läsaren är det helt uppenbart att Hugo inte på allvar är det minsta intresserad av Ester.
   Och jag känner igen det här. Från min egen ungdomstid, hur man som sexton-sjuttonåring grubblade över vad Han menade med det, varför han vände sig om på gatan och varför han inte ringde när han sagt att han skulle. Men det var just det. Det handlade om starka känslor i tonåren.
   Att läsa Egenmäktigt förfarande gör mig en smula generad; jag blygs över texten och vill egentligen sluta läsa. Det "intellektuella" analyserandet och sönderplockandet av en skev verklighetsuppfattning övertygar mig inte alls.
   Men jag tror att den vinner priset.