Känslan av ett slut

En riktigt bra bok, på ett sätt som är svårt att definiera, är Känslan av ett slut av Julian Barnes. Jag har nyss läst ut den och tänker mycket på den så här efteråt. Såg några recensioner efter att jag läst klart och Jan Arnald i DN rekommenderar omläsning, vilket jag tror är ett gott råd. För vad är de som egentligen händer och vilka fina detaljer har man missat i sin första läsning?  

   Julian Barnes fick Bookerpriset 2011 för sin tunna roman, som ändå är sprängfylld med innehåll. Djupt existentiellt innehåll; en sådan där roman som får en att stanna upp och börja tänka. Tony Webster har nyss gått i pension efter ett lugnt, odramatiskt liv. Han är god vän med exhustrun och upplever sig ha bra kontakt med sin vuxna dotter. I tillbakablickar minns han sin ungdomstid och de tre vänner som han tillbringade det mesta av sin tid med, genom gymnasium och universitet. En ungdomsförälskelse lever också kvar i Tony, men den årslånga historien slutade med att flickvännen Veronica gjorde slut. En tid därefter fick Tony veta att hon inlett ett förhållande med Adrian, den mest begåvade av de fyra vännerna. Men Adrian tog sitt liv vid tjugotvå års ålder och efter det gled de andra allt mer isär.

   Så får Tony ett brev som tvärt bryter av hans lugna pensionärstillvaro. Mer än så; det ställer hans liv på ände och han tvingas till stora omprövningar av sig själv, vem han har varit och vilka konsekvenserna kan bli av ens handligar. Adrians dagbok har testamenterats till Tony av Veronicas mor men Veronica, som först är mycket svår att komma i kontakt med, vägrar att lämna den ifrån sig och påstår sig sedan ha bränt upp den.

   Språket är stillsamt och stramt och ändå vibrerar det av spänning. En helt fascinerande roman om liv, livslögn och sanning.  
  
               

Åsen

Igår sa jag till min man att om han bara villl läsa en riktigt deprimerande bok i år så ska han läsa Åsen av Katarina Fägerskiöld. Sedan kände jag hur orättvist det var att säga så. Eller mer att visst, det är en mycket dyster bok men den är också bra. Och varför ska det vara roligt hela tiden?
   Sofi är tjugo år och arbetar som en slags piga hos ett yngre lantarbetarpar i Västergötland. Det hela startade som en arbetsmarknadsåtgärd men övergick i mer permanent sysselsättning. Hon bor först i en egen lägenhet i stan men bonden Sam, hennes arbetgivare, ordnar snart så att hon får hyra ett litet torp i närheten av gården. På så sätt kan han alltid ha henne nära till hands när hon behövs, mitt i natten om så är. Sofi utför alla slags sysslor på gården, från att sköta djuren och laga stängsel till att passa familjens fyra barn. Men detta är inte en bok om lantarbetares arbetsvillkor, även om de böckerna också behövs. Jag blir egentligen inte klok på den här boken. I baksidestexten står det att det är en roman om att slösa bort sitt liv och det stämmer nog. Sofi vill inte mycket; dagarna släpar sig fram och hon känner ingen direkt stolthet i arbetet utan tvärtom är hon ofta rädd för att skada sig eller göra fel.

   Mer än något annat tycker jag att det är en bok om förlamning, en beskrivning av en människa med ett bottenfruset inre. Det finns något mekaniskt över Sofi, som om hon är en arbetande docka som någon skruvat upp. Man får inte veta mycket men i bakgrunden skymtar en död syster, en syster som dyker upp i mardrömmar och som på alla sätt är den bättre av de två. Det är välskrivet, med ett stramt och avskalat språk. Och det språket bär verkligen historien om Sofi. Som läsare får man snart en känsla av att själv ha svårt att andas, man vill at världen ska öppna sig och visa på vägar ut. Och kanske kan slutet tolkas som att sådana vägar finns. Eller kanske inte.   

Rapport om Major Pettigrews sista chans

Jag läser vidare i denna bok, och kan konstatera att jag trivs. En bok man längtar hem till, som man vill vara i. Det är lite grann som att läsa Barbara Pym, och som alla vet är jag mycket svag för henne. Det är något med hur människorna agerar och reagerar i boken om Major Pettigrew som känns så underbart välbekant. De starka känslorna finns där, men de hålls under kontroll och dessa personer känner inget behov av att till varje pris visa upp dem på allmänhetens torg. Allt har sin tid. Majoren odlar en spirande vänskap, som kanske kan bli något mer, med mrs Ali som har pakistanskt ursprung, är expert på goda teer och driver en livsmedelsaffär i den lilla engelska byn. De har båda mist sina respektive och borde vara fria att göra som de vill. Men omgivningen, "de andra", utövar som alltid sin sociala kontroll och saker och ting är inte så enkla som de borde få vara. Mrs Ali förväntas finna sig i vad släkten anser vara hennes bästa och majoren har en son i London, som anser sig veta vad fadern behöver. Och i en by som Edgecombe St. Mary finns många fler som har synpunkter på hur man bäst ska leva sitt liv.

   En underbar bok. Man vill slå upp en kopp te, sätta sig till rätta i en skön fåtölj och bara njuta.  

Trevliga böcker

Det har gått trögt med läsandet de senaste veckorna. Förmodligen för att jag påbörjat en deckare som jag inte tycker om. Journal 64 av Jussi Adler-Olsen, den fjärde boken om Carl Mörck. Jag gillade verkligen de tre första och blev så besviken när jag började läsa den här. Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Tristessen vid denna läsning fick mig att längta efter något riktigt underhållande, en trevlig bok helt enkelt. Och jag saknar lite de trevliga böcker jag läste förr, böcker som kanske inte är det tyngsta eller mest seriösa man kan ta tag i men som passar så bra när man just vill ha det trevligt.

   Jag tänker på Joanna Trollope och den typen av författare. Vet inte om det är jag som inte hittar dem länge eller om det inte kommer ut så många i den genren. För det är INTE chick-lit romaner jag vill ha för det läser jag inte. Men jag tog en bok på jobbet idag: Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson. Vet inte hur den är än men jag har förhoppningar. 

Om man håller sig i solen

Ännu en bok som uppslukade mig helt. Om man håller sig i solen av Johanna Ekström var precis så bra som jag trodde att den skulle vara.

   Det här är riktigt otäck läsning om vad det innebär att vara barn. I huset i Stora Skuggan på norra Djurgården i Stockholm växer Johanna Ekström upp med sin lillebror och sin mamma och pappa. Pappa är Per Wästberg, mamma är Margareta Ekström. En lyckad, intellektuell borgerlig familjeidyll är det som beskrivs och Johanna Ekström gör det mycket bra. Man ser för sin inre syn linnehanddukarna, det perfekt dukade bordet och de breda golvtiljorna utan mattor i det vackra sjuttonhundratalshuset. Som det står på bokens baksida så är huset, och familjen, alltid redo att beskådas. Många tidningsreportage skrevs om den perfekta författarfamiljen. Och det som är riktigt skrämmande med den här skildringen är att den tillavro som beskrivs är en tillvaro där det inte finns plats för något annat. Det som räknas är det estetiska, den goda smaken och att kunna uttrycka sig med ord. För höjda röster, vrede och "fel" känslor finns inget utrymme. Barnet Johanna räknar sig som en vuxen och förvånas ibland när andra inte förstår att det är det hon är; hon är inget barn. 

   Den stora styrkan med den här boken är just Johanna Ekströms förmåga att beskriva hur det känns. Att inte duga som den man är, att känna att man är fel och att det finns så många sidor av en själv som man måste dölja och låtsas att de inte finns. Och man börjar ju fundera. Hur bemöter man egentligen ett barn? Vad är det allra viktigaste när man växer upp? Finns det plats för en i världen om man är sig själv och ingen annan? Det sorgliga med Om man håller sig i solen är att svaret blir nej på den sista frågan. För barnet Johanna finns ingen plats och sättet hon beskriver det på borrar sig långt in i den som läser.    

Sven Delblanc

En av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är att jag har läst, mer intensivt än vanligt. Jag skulle skriva om Sven Delblancs Samuel-serie på jobbet, och tänkte att då läser jag väl om Samuels bok, i alla fall. Men sen var jag ju fast! Har slukat de andra på någon vecka och är snart klar med den avslutande, Maria ensam. Visst minns jag hur mycket jag uppskattade dessa böcker då, när de kom, och de är lika bra nu. 

   Historien om honom själv och hans släkt. Om Samuel, morfadern, som går ner sig i religiösa grunbblerier och förmörkas av sinnessjukdom. Om Maria, modern, som utbildar sig till lärare men fastnar i ett äktenskap fyllt av skräck och fruktan. Hon följer sin man till Kanada, Kanaans land, där de sliter under omänskliga förhållanden för att lyckas med sitt jordbruk. Men depressionen kommer i vägen, vetepriset sjunker och efter tio år återvänder familjen till Sverige. De två döttrarna var med på utresan och i Kanada föds sonen Axel. Axel Weber, Sven Delblancs alter ego, är i Maria ensam en udda figur i det Hedeby som familjen kommit tillbaka till. Svenskamerikanars pojke är känslig och annorlunda och en stor besvikelse för sin hårde far.

   I de två självbiografiska böckerna Livets ax och Agnar skildrar Sven Delblanc till slut sin uppväxt på ett hänsynslöst uppriktigt sätt. Mycket gripande läsning, bland annat om hur han som ung man reser till fadern, som återvänt till Kanaans land. Fadern, den skugga som ständigt förmörkade hans liv. 

   Sven Delblanc var en av mina stora favoritförfattare när jag var yngre. Oavsett vad andra sa om hans politiska åsikter - och det kunde man så klart ha åsikter om - så var han för mig en av de allra största berättarna. Jag hoppas att han aldrig glöms bort men den risken är nog liten.       

Nytt paket från Adlibris

Igår kom ett nytt paket från Adlibris. Jag längtar efter att börja läsa. Tack Holly Hock, det var tack vare dig jag hittade Aimee Bender.