Bryssel

Imorgon åker vi till Bryssel och det känns bra. Moules frites (till mannen), belgisk öl (till oss båda).

   Belgiska författare är jag inte så hemma på, tror jag. Förutom Georges Simenon, då. Jag får läsa på. När vi kommit hem igen.

Deckare!

Min man tycker att det är märkligt att jag aldrig skriver något om de deckare och andra böcker i den genren som jag läser. Och jag har väl inget riktigt bra svar på det. Deckare för mig är något som jag mer konsumerar, äter av i stora bitar; som avkoppling och underhållning. Ofta gillar jag dem inte riktigt men jag läser dem ändå. Och efter att under hela nittiotalet ha läst en enorm mängd böcker i den genren fick jag en slags övermättnad och sedan gick det många år när jag inte läste den typen av litteratur. Men nu gör jag det igen. Ibland.Tyvärr tycker jag att många deckare idag innehåller alldeles för mycket våld, som gör det svårt att ta till sig själva historien.
   Min första deckare var Siden, sammet av Maria Lang. Jag hittade den i mina föräldrars bokhylla och jag var väl kanske elva år. Jag blev betagen. Läste, läste och ville bara ha mer. Där handlade det inte så mycket om våld, istället var det rena pusseldeckare i trevliga miljöer. Jag tyckte bäst om böckerna som hade Puck och Einar Bure som huvudpersoner, även om jag gillade Christer Wijk också. Och så var det titlarna som fascinerade mig:  Rosor, kyssar och döden, Mörkögda augustinatt, Kung Liljekonvalje av dungen... Och jag gick vidare. Till Agatha Christie, så klart. Varannan lördag, när min syster och jag hälsade på hos vår pappa, gick vi på stan och för mig hörde det till att köpa poptidningar i kiosken på Stortorget, hallon- och lakritskola på en bra affär som hette Shopen och sedan en ny Agatha Christie på Wisénska eller Hübinettes. Så småningom insåg jag att det fanns andra typer av deckare och thrillers också och jag slukade allt, utan urskiljning. Så dessa böcker följde mig alltid sen, som parallell läsning till alla de andra böckerna jag läste. Nu efteråt förstår jag inte att man hann läsa allt Men det beror väl på vem man var också; jag var så klart en sådan som helst höll mig hemma på mitt rum och låg på sängen med en bok.
   Och idag har jag närmat mig dessa böcker igen. När jag känner för det och hittar sådana som är värda att läsa. Bra deckarförfattare enligt mig är till exempel:
  
Kristina Ohlsson - för att hon kan skriva och för att hon blir bättre för varje bok. I och för sig är intrigerna ofta alldeles för snåriga, men det är ju ganska vanligt. Och jag gillar hennes persongalleri. Hennes senaste, Paradisoffer, läser jag just nu. Mycket spännande och jag har läst halva boken på en dag.

Håkan Östlundh - för att de inte utspelas i mina kvarter på Södermalm (förra sommaren läste jag fyra böcker i rad som gjorde det) utan på Fårö, i alla fall flera av dem. Med en sympatisk polis som huvudperson och för att det är engagerande historier utan allt för mycket våld. Polisen har det lite trassligt hemma också, i relationen med frun, och sådant gillar jag; jag vill gärna läsa om privatliv också.

Arne Dahl -  för att böckerna om A-gruppen är så bra även om de också är väldigt snåriga och kanske inte behövde innehålla fullt så många trådar åt alla håll. Men det är en rolig grupp att läsa om, där alla är personligheter på sitt sätt. Och aldrig har man väl förr stött på så litterärt bildade poliser, som strör passande citat omkring sig på var och varannan sida.

Anders Roslund och Börge Hellström - för att de enligt mig är bäst i Sverige. Och då har jag inte ens läst alla, bara två. Och jag hade svårt att ta mig igenom dem, men inte för att de var dåliga. Tvärtom var de lysande men det de skildrade var så grymt att läsa att man värjer sig, i alla fall var det så för mig. Ändå. De är fantastiskt bra. Och de har en härlig polis; Evert Grens som lyssnar på Siv Malmqvist på kassett. Bara det.

Lars Kepler - för att det är så bra skrivet och för att man dras in i handlingen som en magnet, oavsett om man vill eller inte. Egentligen är det för osannolikt och intrigerna för fåniga och ändå blir man fast. Ohjälpligt.

Unni Lindell och Karin Fossum - så klart. De norska kvinnorna kan.

Elly Griffiths - för att hon skriver en helt annan typ av deckare, med en sympatisk, lätt överviktig arkeolog som huvudperson. Miljön, den engelska Norfolkkusten, är spännande och arkeologen Ruth, specialist på gamla ben, en intressant bekantskap.

   Det finns ju så många fler som är bra, men det här var några som jag tänkte på. Det finns också sådana som definitivt inte är bra, tycker jag. Och nej, jag läser inte Camilla Läckberg.

   Det var lite påskekrim det.


        

Kompani Orheim

En till bok om Jarle Klepp, från början Jarle Orheim. Som jag har skrivit förut finns det bara två böcker om Jarle översatta till svenska, ännu så länge i alla fall. Den här har jag läst på norska och det går jättebra det med. Boken har nyss blivit film som fick pris på en filmfestival nyligen, så den blir säkert översatt.
   I Kompani Orheim är det Jarles barndomshistoria som rullas upp. Man får veta vad som hände tidigare, hur han hade det innan han och mamma levde ensamma i en lägenhet i Stavanger och Jarle gick på gymnasiet. Om det livet kan man ju läsa i boken om Yngve.

   1972 föds en efterlängtad son som döps till Jarle. Han föds in i en familj med stora förhoppningar; pappa Terje är stolt över att ha en fru, ett radhus och en liten son. Livet ser ljust ut för Kompani Orheim, den lilla familjen som tror på framtiden. Men snart mörknar det. Jarles far blir allt mer alkoholiserad och Jarles och mammas liv styrs snart av hans skiftande sinnesstämningar och lynniga humör. Jarle ligger ensam i sitt rum på kvällarna och till en början förstår han inte var rösterna kommer ifrån, de röster som hindrar honom från att sova och gör honom mycket rädd. Men när han en dag inser att det är hans föräldrars höga röster som når honom där han ligger en trappa upp blir han ännu räddare. För var söker man trygghet om man inte kan få den i sitt eget hem? Och så där rullar livet på, år efter år.

   Men en dag står Jarle upp mot sin far och efter den dagen försöker han, på sitt eget sätt, skapa en egen tillvaro. Han dras allt mer in i sitt intresse för rockmusik och han möter Helge, som blir hans bästa vän. För det är det som är så bra med Tore Renberg, han kan skriva om det svåraste svåra och samtidigt skildra tillvaron med både humor, överseende och en slags ömhet. Livet innehåller så mycket, har så många nyanser och man lever sig verkligen in i Jarles värld, på gott och ont. Man vill gråta över beskrivningen av hur det är att växa upp som barn till en alkohlist, och man skrattar, om än med en stor klump i halsen, när man får följa med Kompani Orheim på fjälltur; Pappa Terjes sista krampartade försök att göra tillvaro bra igen och återvinna sin familjs förtroende. 

   Jag har inte läst böckerna om Jarle i rätt ordning, men det gör ingenting. Och nu har jag bara en kvar, Detta er mine gamle dager. Men Tore Renberg har ju sagt att han alltid ska skriva om Jarle Klepp, så det är väl bara att vänta på nästa. Och nästa.     

From the darkness right under our feet

En mycket bra novellsamling som jag läser nu är From the darkness right under our feet av Patrick Michael Finn. Bara titeln...

   Mörka noveller om utsatta människor som utspelas i det som alltid brukar kallas för "det andra Amerika", vad nu det är. Jo, jag förstår ju vad som menas men samtidigt blir det nästan något stereotypt över att alltid skriva det andra Amerika också. Som om allt som inte är pengar, framgång och Hollywoodfilmer då skulle handla om luggslitna losers i någon håla i mellanvästern. Men för all del. Jag läser mycket gärna om amerikanska losers. Något som jag har tänkt på är att det inte kan vara lika lätt att skriva den typen av texter som svensk, om det ska utspelas i Sverige. Det blir liksom inte samma sak. Jo, jag vet att det finns undantag, ta Robert Kangas till exempel. Men ärligt, nog blir det ett annat slags skimmer, om än solkigt (som det ska vara), när en berättelse utspelas i Knockemstiff än om den skulle utspelas i Bräcke, för att nu ta en ort som ligger mig nära... 

   Nu när jag skrivit det här inser jag att jag naturligtvis har fel. En bra historia är alltid en bra historia och kan nog med fördel placeras i Bräcke också. Eller på liknande platser. En skicklig berättare kan beskriva vad som helst.
   Jag måste tänka mer på det här. Men Patrick Michael Finn är hur som helst oerhört bra, det vet jag bestämt att jag tycker.

Onkel Vanja eller vad lever man för

Vi såg Onkel Vanja på Stadsteatern nu i veckan. En bra föreställning, med bra skådespelare, och dessutom hade de mycket fina höns på scenen. Det blir mycket teater ibland och även om det nästan alltid, på olika sätt, är intressant så fastnar ju vissa föreställningar mer än andra. Den här var riktigt bra. Tjechov är ju alltid Tjechov. Det är de där stora frågorna, som aldrig blir omoderna. Vad lever man för? Var gör man av sin längtan? Blir det inte mer än så här? En föreställning att rekommendera, för den som har möjlighet att gå.

Ibland vet man inte

Ibland vet man inte vad man ska läsa. Man har flera högar på gång; det saknas aldrig böcker man man hittar inte just den där, som skulle passa i just den stund man är i. Så har jag det nu. Säkert har det att göra med att jag har så mycket annat att tänka på just nu och hjärnan går på högvarv med det. Jag önskar mig helt enkelt den rätta boken, den där som är rolig att läsa (vilket däremot inte betyder att det måste vara en rolig bok) och jag önskar att det fanns någon som kunde plocka fram den till mig nu, någon som bara vet vad jag vill ha utan att jag behöver förklara.

   Detta är dock vad som finns i mina högar för tillfället och jag läser lite planlöst här och där:

  

Gustavs pojke av Leif G.W. Persson. Jag är lite svag för honom och gillar hans deckare mycket, förutom när det bara handlar om Bäckström för det orkar jag inte med.

Break the skin av Lee Martin. Verkar mycket bra och jag ska snart fortsätta med den.

From the darkness right under our feet av Patrick Michael Finn. Och ja, den är lysande och jag ska snart skriva om den på riktigt. Svarta, svarta noveller.

Ted Kennedys memoarer...

Kompani Orheim av Tore Renberg. På norska och det gick ju bra senast.

Sven Delblancs Samuel-serie. Gamla favoriter som jag ska läsa om för jobbets skull. Och det ser jag fram emot.

Men jag saknar något. Något annat.

Kvinnors dikt om kärlek

Jag har letat igenom bokhyllan flera gånger, bara för att konstatera det jag redan visste; mitt exemplar av antologin Kvinnors dikt om kärlek finns inte längre. Jag får väl söka på nån loppmarknad eller antikvariat om jag ska hitta boken igen. Sjutton år var jag nog när jag köpte den, och sen hängde den med genom livet. Så mycket bra fanns det i den och jag önskar att jag hade den här nu. Däremot har jag kvar den manliga motsvarigheten. Det störde mig alltid att den kvinnliga heter Kvinnors dikt, medan den manliga heter Mannens. Som om mannens dikt var de slutgiltiga orden om kärlek, medan kvinnornas var just kvinnornas, flera röster och mer prövande och undersökande. Ja, jag saknar den, med dikter av såna man inte alltid tänker på idag: Siv Arb, Rut Hillarp, Ebba Lindqvist, Sun Axelsson, Ann Smith. Och fler, många fler...