Som löven i Vallombrosa

Det bästa jag sett på teatern på mycket länge. Och då har jag ändå, inom loppet av ett par veckor, sett även Demoner och Svek på Stadsteatern. De var mycket bra de också. Men denna. Dramatens uppsättning av Lars Noréns Som Löven i Vallombrosa är så lysande och grym. Så iskall och glödhet.
  Jag kommer ihåg teveuppsättningen i mitten av nittiotalet och vilket djupt intryck den gjorde. Och att nu få se den på scenen. Det är en ren njutning att få se Reine Brynolfsson (en stor favorit) och de andra, att få lyssna på den knivskarpa dialogen om livslögner och självbedrägeri. Underbart.

Att föda ett barn och Sörja för de sina

När min mormor hade dött i slutet av åttiotalet och hennes lägenhet skulle städas ur hittade min mamma och moster en gammal, handskriven lapp i en liten "lönnfackslåda" i hennes köksbord. På lappen stod bara en mening: Jag älskar er alla. När jag fick höra det ville jag bara gråta. Min mormor var en på många sätt svår och besvärlig människa. Men en gång satte hon sig alltså ner och skrev den där lappen, och vi får aldrig veta när eller vad det var som fick henne att uttrycka sig så just då.
   När jag läste Att föda ett barn och Sörja för de sina av Kristina Sandberg tänkte jag flera gånger på min mormor. Huvudpersonen Maj är en kvinna som har svårt att vara omedelbar i sina känslor. Där finns alltid en sorts reservation, även i kontakten med de närmaste, en oförmåga och kanske ovilja att komma andra nära. Och beskrivningen av Maj är så otroligt skickligt gjord; läsaren möter en människa full av motsägelser, en kvinna som varje dag kämpar med sina känslor av att inte kunna uttrycka sig så att omgivningen förstår vad hon menar och vill. Som om ett filter avskärmar henne från andra.
   Maj, som är i tjugoårsåldern, lämnar i slutet av 30-talet hemstaden Östersund för att arbeta på konditori i Örnsköldsvik. I Örnsköldsvik blir arbetsdagarna på konditoriet långa och och kvällarna i hyresrummet ganska ensamma. Minnet av ungdomskärleken Erik skaver i Maj, även när hon gör sitt bästa för att glömma. Hon roar sig ibland med arbetskamraterna och en dag blir hon presenterad för Tomas. Tomas är femton år äldre än Maj och ganska gammal, tycker hon själv. Han är frånskild och lever ensam i en lägenhet i stan. Kamraterna menar att han är ett gott parti men Maj tvekar. Men när Tomas en dag bjuder på stekt strömming med potatismos i sin lägenhet går det som det går. Till strömmingen bjuds det på snaps och Maj blir varm, hon blir liksom en annan och de hamnar i säng.
   Flera månader senare går sanningen upp för Maj. Hon väntar barn. Att resa hem till föräldrarna i Östersund är inget alternativ och när Tomas får vetskap om barnet blir han glad. Han vill gifta sig och Maj får en brudklänning uppsydd som passar hennes växande mage. Hon lämnar sitt kala hyresrum och flyttar in i Tomas tvårumslägenhet. Där väntar nu ett äktenskap mellan två personer som egentligen inte alls känner varandra. Det liv som Tomas lever är från början främmande för Maj, som växt upp under enkla förhållanden. Tomas är välbeställd, arbetar i familjeföretaget och tycker om det goda livet. Middagarna är många och drinkarna flödar. Visst märker Maj ibland att Tomas blir lite för yvig, pratar för högt och alltid är den som stannar längst på festerna och kalasen. Samtidigt har hon fullt upp med att smälta in och vänja sig med sin nya släkt. I lägenheten under bor dessutom svärmor, tant Tea.
   En minnesvärd scen i Att föda ett barn är när Maj själv ska ha den nya släkten på kalas. De andra har hemhjälp men Maj ska, och vill, klara allt själv. Hon bjuder på kokt gädda och toscapäron och som läsare känner man hennes stress och nervositet lika starkt som om man själv stod bredvid i köket. Och när man tror att allt ändå ska gå vägen klagar svärmor på att gäddan inte är färdig; den är rå.
   Det misslyckade gäddkalaset blir bara det första av en lång rad kalas som Maj kommer att bjuda på i livet. För livet, det fortskrider och Maj gör sitt bästa för att följa med. Dottern Anita föds och Tomas blir mycket lycklig. Han hoppas också att dotterns födelse ska föra honom och Maj närmare varandra. Men så blir det inte. Mellan Maj och Tomas finns ett avstånd omöjligt att överbrygga. Maj känner sig varken som en riktig maka eller mor. Hon är för ung, hon är ju bara en flicka själv vill hon ofta skrika. Men skriker gör hon aldrig; istället gör hon det hon är bäst på. Hon städar, frenetiskt, och ett rent hem och rena kläder är ju också sätt att visa omsorg om de sina. Alla känslorna av skam och skuld över att hon inte kan känna, och älska, på rätt sätt sköljer hon ur sig samtidigt som hon kramar ur skurtrasan hårt.
   Några år senare föds sonen Lars-Åke, Lasse, och samtidigt som familjens välstånd ständigt ökar så sjunker Tomas djupare ner i sitt missbruk. En dag drivs allt till sin spets.
   Att föda ett barn och Sörja för de sina är fantastiska böcker på så många olika plan. Som kvinnoskildring och tidsdokument, som relationsromaner. Det här är böcker man inte vill lämna, det är mycket välskrivet och fängslande och man vill stanna kvar i Majs värld och veta mer. Läs dem!     Och hoppas att det kommer en tredje bok om Maj.
               

När det känns att det håller på att ta slut

Ovanstående är en boktitel, inget som jag själv vill ge uttryck för. Även om man kan undra ibland. Stig Larsson återkommer med en "roman" om sig själv och sitt skrivande. Alla böcker som förr skulle ha varit z-klassade är ju romaner nu för tiden. Och vilken bok sen. Jag läste ut den, även om mannen frågade varför jag fortsatte när jag hade så många invändningar. Men jag vet inte. Stig Larsson är ju ändå Stig Larsson, det är väl det enda svar man kan ge.
   Och det är sig själv Stig Larsson berättar om, på drygt femhundra sidor. I oktober 2010 blir han akut sjuk. En månad senare händer det igen. Han hamnar på sjukhus och frågar sig om det är slut nu. Var det här det som blev? Samtidigt väcks hans lust att på allvar börja skriva igen. Det blir den här boken. På baksidan kan man läsa att det är en bok om knark och kärlek, vänskap och arbete. Och det stämmer bra det. Stig Larsson berättar om sig själv och sitt liv, i nutid och dåtid. Det är ett hårt liv som beskrivs. Mycket utförligt får man som läsare ta del av författarens bruk av alkohol och narkotika, hur det påverkar honom, hans relationer och inte minst hans skrivande. Han hävdar att hans skapande inte påverkats av narkotikan utan att det tvärtom fungerat bra att skriva med ett visst mått av droger i kroppen. Ändå, skriver han, är hans yttersta syfte med boken att få människor att avstå från att ta centralstimulerande medel.
   Ja, som sagt, det är mycket att smälta och ta in när läsningen fortskrider. Jag har alltid varit fascinerad av att läsa om hur skapande, framför allt skrivande, människor gör, vad det är som driver dem och hur de så att säga får till det. Stig Larsson ger sitt svar. Boken känns på många sätt alldeles för privat; man får många inblickar i sådant som man kanske inte ville veta något om. Samtidigt är det ibland spännande och man har svårt att sluta läsa. Trots alla invändningar. Det är ju ändå Stig Larsson.   

Finns Gud?

Se där en oväntad fråga från mig. Jag kan givetvis inte besvara den, även om nej är vad jag alltid hävdat. Men ibland, ibland undrar man. Om Gud finns där någonstans. När man biter i den sötaste persikan. När man betraktar sitt sovande barn och ser ögonlocken skälva. När man vaknar bredvid den man vill vakna med och känner den stora nåd som finns i det. När man hör Anthony Hegarty sjunga.
   Eller som i förra veckan, när vi var på operan. Nina Stemme som Turandot. Hur kan man då besvara min fråga med ett nej? Jag vet inte.
  

Undantaget

Jo, visst har jag läst och inte är jag tröttare än vanligt. men det vill sig inte riktigt. Och jag som hade tänkt ta mig i kragen och äntligen skriva om alla de bra böcker - och någon mindre bra - jag läst känner nu att jag måste börja med att skriva om en annan bok. På förekommen anledning, kan man säga.
   För flera år sedan, snart sju tror jag, läste jag en bok som nästan tog andan ur mig. Undantaget av Christian Jungersen. En mycket otäck bok som ytterst handlar om ondska. I det stora och i det lilla. På danskt folkcentrum för information om folkmord arbetar Iben och Malene, som är akademiker och nära vänner. Där finns också bibliotekarien Anne-Lise och sekreteraren Camilla. En dag får Iben ett anonymt hotbrev. Men vem är avsändare? Någon av de krigsförbrytare de arbetar med att spåra upp, eller någon på arbetsplatsen? Misstankarna riktas först mot Anne-Lise och en systematisk utfrysning tar sin början. Och redan här blir det riktigt obehagligt. För den polerade ytan hos huvudpersonerna krackelerar snabbt och något annat visar sig. Och i bästa fall har man som läsare ingen egen erfarenhet av detta, i sämsta fall har man det.
   Arbetsplatsmobbning. Ett hemskt ord som kan innebära så mycket. Någon tittar bort,någon slutar hälsa och sedan eskalerar det. Andra dras med och med stöd av en grupp, stor eller som i boken liten, tillåts det onda växer sig starkare. Händelseförloppet är oerhört bra beskrivet och berättarperspektivet växlar mellan bokens kvinnor. Som läsare vet man länge inte vad man ska tro eller vem man ska tro på. Och lite uppgiven blir man allt. och då är det ändå bara en roman. Så mycket värre när det verkligen händer. På riktigt.