onsdag 29 augusti 2012

Tillbaka

När vi var i Jämtland senast fick jag en bok av mina släktingar, en bok om trakterna kring Storsjön. Eftersom jag, antog de, aldrig kommer att flytta tillbaka och det kan vara bra för mig att komma ihåg hur det ser ut där uppe. Som om jag skulle kunna glömma det. Och nej, jag kommer nog förmodligen aldrig att flytta tillbaka, det finns inga sådana möjligheter och inte vill jag det heller.
   Men jag blev sittande länge med boken i förrgår. Bland annat var det en bild på en häst och släde i snön som fick mig att börja tänka på när min syster och jag var barn. Vi åkte också häst och släde ibland, när vi skulle hälsa på hos farmor och farfar och det var vinter. Det fanns nämligen ingen väg till deras lilla gård. Inte förrän 1975 blev det väg dit, hur konstigt det än kan låta. Så på vintrarna åkte vi med bil så långt det gick, sen gick man ner till strandkanten och väntade på farbror Olle som kom körande på isen. Första tecknet på att han närmade sig var när man hörde ljudet av bjällrorna. Och min syster och jag bäddades ner bland fällar och man frös inte, hur kallt det än var ute.
   På sommaren kom han i roddbåt istället. Vi plockade näckrosor, om vi hann med. Först få grepp om en våt blomma, sen hålla ett stadigt tag om den och försöka få med stjälken vid nästa årtag. Och allt det här finns kvar så starkt i mig.
   Tänkte på det igår kväll, när vi hörde Lars Winnerbäck på Gröna Lund. En mycket fin kväll. Barndomen bär vi med oss hela livet. Och vissa av oss, tror jag, uppever den starkare än andra. Vi vill kanske tillbaka ibland fast vi vet att det inte går.
   "Söndermarken jagar mig men jag är inte där"... 

torsdag 23 augusti 2012

Och apropå Ekelöf

Jag är givetvis hemskt orättvis nu, men jag har alltid tyckt att det finns en sak med författaren Peter Mosskin som slår det mesta, och det gäller inte hans egen litteratur. Nej. Men hans mostrar var båda gifta med Gunnar Ekelöf. Först den ena, sen den andra. Fascinerande...

En diktares kompost

Jag tycker oerhört  mycket om Gunnar Ekelöfs poesi. Egentligen "förstår" jag väl kanske inte så mycket av den, men samtidigt gör man ju det. Det finns någonting där; formuleringar, strofer som går rätt in i hjärtat. 
   En diktares kompost : om Gunnar Ekelöf av Johan Cullberg är en fascinerande bok. Han berättar om Gunnar Ekelöfs barndom och uppväxt och hur upplevelserna formade honom och gjorde honom till en av de största diktarna. Pappan var svårt sjuk i syfilis och dog när Gunnar Ekelöf var bara åtta år. Till mamman hade han sedan hela livet ett komplicerat förhållande; han kände sig utkörd från sitt hem då hon så småningom gifte om sig och som vuxen anklagade han henne för känslokyla. Johan Cullberg berättar och visar hur Gunnar Ekelöfs smärta var grogrund för hans diktning och menar att det bara var i dikterna, i det djupare skiktet, som Gunnar Ekelöf klarade av att bearbeta sina minnen oc sin historia. De självbiografiska texter han arbetade med gick aldrig på djupet. 
   En riktigt fin bok för den som är intresserad av Gunnar Ekelöf. Man får även veta mycket om hans liv som vuxen, om äktenskapen, depressionerna och skapandet. 
      

lördag 18 augusti 2012

I väntan på läsning

Lördag eftermiddag. Jag borde börja med maten...
   Så här ser det ut på vårt matbord just nu. En fin liten hög med böcker som väntar på att bli lästa, av mig, mannen eller dottern. Förutom de norska, de har mannen redan läst.
   I högen återfinns: Tårtkalas : smarrigt och roligt till barnkalaset, Min kamp 1 och 3 av Karl Ove Knausgård, Gideons ring av Carin Gerhardsen, The beginner's godbye av Anne Tyler, Recept för en flygtur av Anna-Lena Hedman, Hallon och bensin : diktantologi i Brombergs serie Blå blixt, Laglöst land av Håkan Östlundh, Det förlorade landet av Göran Rosenberg, En diktares kompost : om Gunnar Ekelöf av Johan Cullberg samt Änkans bok av Joyce Carol Oates.
   Men jag ska givetvis börja med boken om Ekelöf. Så klart ska jag det.

lördag 11 augusti 2012

Drinking closer to home

Drinking closer to home av Jesscia Anya Blau är en bok som jag haft i min ägo i drygt ett år, tror jag. Samma författare skrev också The summer of naked swim parties, en fantastisk bok som jag har skrivit om här. Vet inte varför jag sparat denna så länge. Den är precis lika bra!
   De vuxna syskonen Anna, Portia och lillebror Emery återvänder till Santa Barbara i Kalifornien när deras mor Louise fått en allvarlig hjärtinfarkt. Ingen vet om hon ska överleva och de tre, samt Emerys sambo Alejandro och fadern Buzzy, delar sin tid mellan sjukhuset och föräldrarnas villa Casa del Viento Fuerte. I huset fnns även ett stort antal hundar och katter. Utlämnade åt varandra i en oviss väntan försöker de få tiden att gå. De städar upp Louises ateljé, väl medvetna om att modern skulle få ett raseriubrott om hon visste vad de gjorde. Vartannat kapitel beskriver nutid, vartannat skildrar syskonens uppväxt i en minst sagt okonventionell familj. Ibland vet man som läsare inte om man ska skratta eller gråta. När Anna och Portia är ganska små och Emery en baby meddelar Louise en dag att hon säger upp sig. Uppsägningen avser skötseln av barnen och hemmet och flickorna får i uppdrag att ta över. Sköta lillebror, städa, tvätta kläder och laga mat. Louise vistas i sin ateljé där hon målar och skriver poesi. Fadern Buzzy arbetar som advokat på ett liet kontor.
   Flickorna gör vad de kan och konkurrerar ofta om att få ta hand om sin bror. Portia är den som vinner den kampen, medan matlagningen faller på Annas lott. Städar gör ingen. Endast en gång om året, när Buzzys föräldrar ska komma på besök, hjälps hela familjen åt att göra huset skinande rent. Anna skäms ofta över sin familj och gör vad hon kan för att inget ska märkas. Hon håller sig själv och sina kläder rena. Men när syskonen blir äldre är det Anna som får de största problemen. Hon drabbas av anorexi och är också inlagd på behandlingshem för sexmissbrukare. Hon tar också de flesta droger som finns, både alkohol och annat. 
   Emery räknas som den mest begåvade och klarar sig bra i skolan. Han är populär bland flickor men undrar ibland varför han inte känner någonting inför alla de vackra, sympatiska unga kvinnor han umgås med. En absurd och mycket rolig scen är när han för första gången ska ha sex med sin flickvän. Det går, på något sätt, men Emery är sedan djupt tacksam när hon tycker att de ska vänta några veckor till nästa gång. När han som vuxen meddelar sin familj att han är homosexuell är det ingen av systrarna som blir förvånad.   
   De tre syskon som möts vid sin mors sjuksäng är på olika sätt märkta av sin barndom och bär på egna prolem. Emery och Alejandro väntar på rätt tillfälle att be någon av Emerys systrar att donera sina ägg till dem. Portia har just blivit lämnad av sin man och har svårt att finna fäste i tillvaron. Anna är gift men har en rad älskare vid sidan om. Och alla reagerar de starkt när pappa Buzzy meddelar att det finns en annan, yngre kvinna i hans liv.
   På många sätt påminner den här boken om den förra, The summer of naked swim parties. Här finns också en kvinna som inte uppför sig som andra mammor. Hon röker marijuana (som Buzzy odlar åt henne i en undanskymd del av trädgården), badar alltid naken och tycker inte om barn. Här finns barn - och vuxna - som ändå gör så gott de kan utifrån de omständigheter som ges. Det är en mycket underhållande roman, humoristisk men också svart och sorglig. Det speciella är att man gillar de här människorna så mycket, med alla fel och förtjänster. Man saknar dem när boken är slut.                     

onsdag 1 augusti 2012

Friheten förde oss hit

En riktigt bra roman som jag nyss läste ut är Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius. Det är 1960-tal och en svensk familj reser till Liberia för att fadern Hektor fått arbete som personalchef på gruvbolaget Lamco. Vad hustrun Margret och den sjuttonårige sonen Mårten ska göra på dagarna är mer oklart. Margret sörjer sin älskare i Sverige och Mårten saknar sin flickvän Laura. Det är en på många sätt olycklig familj som möts av hettan och det främmande i det nya landet. Och det som skavde hemma i Sverige växer till större sår på denna plats. 
   Margret kämpar för att finna sin plats bland de andra sysslolösa fruarna i villaområdet där de bor. Hektor förväntas visa handlingskraft i sitt nya arbete och sonen Mårten upprörs av och reagerar starkt på de svarta gruvarbetarnas arbetsvillkor. Föräldrarna ser med oro på hans vänskap med Ormpojken, deras "boy" och trädgårdsarbetare. Den tanke på jämlikhet som kanske var självklar hemma i Sverige blir till något annat i Liberia.     
   Främlingskapet finns där hela tiden, mellan de vita cheferna och de svarta arbetarna men också inom familjen, mellan de tre som borde höra ihop men inte gör det. Det är en lysande skildring av ett äktenskap i sönderfall och en familj som krackelerar.