lördag 25 februari 2012

När natten faller

En mycket bra bok som jag nyss läste ut är När natten faller av Michael Cunningham. Och det var en sådan där bok som jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av. Jag tyckte Timmarna var bra men inte fantastisk. Men den här överträffade mina förväntningar. Det handlar om Peter Harris, fyrtiofyra år och konsthandlare i New York. Han är en lyckad man, hör kanske inte till de allra främsta galleristerna men kan, eventuellt, vara på väg att kvala in i den högsta ligan. Han är gift med Rebecca som driver en kulturtidskrift och de lever i en stor loftlägenhet på Manhattan. Framgångsrika storstadsmänniskor, med andra ord, och innan jag började läsa var jag som sagt inte övertygad om att jag skulle kunna intressera mig på djupet. Men det gjorde jag. För det här är en bok om det innerst mänskliga. Som om Peter Harris vore en lök skalar författaren av honom lager för lager och blottlägger en stor tomhet, ett öde land som breder ut sig inuti Peter.
   Äktenskapet har svalnat även om det inte är något som varken Peter eller Rebecca låtsas om. De njuter av sina långa helgfrukostar i sängen och av sitt bekväma liv. Men en dag kommer Missen på besök, Rebeccas tjugotreårige lillebror som egentligen heter Ethan. Han är sin familjs stora sorg och oro, sladdbarnet som aldrig vuxit upp utan lever ett kringflackande liv med ett drogberoende som det är tveksamt om han verkligen vill ta sig ur. Peter irriteras till en början starkt av hans närvaro men en dag överraskar han Missen i duschen, då han tror att det är Rebecca som står där. För det är som om Missen är en yngre upplaga av hans hustru, som om Peter genom honom än en gång skulle kunna få uppleva Rebecca (och sig själv?) som ung. En kyss utvecklas och Peter blir handlöst förälskad. I ett slag omprövar han sitt liv och väntar på tecken från Missen på att han vill ha honom, Peter, och fantiserar om en annan tillvaro, någon annanstans.
   Egentligen är det svårt att riktigt förklara varför det här är en bra roman. Men jag tror att det handlar om Michael Cunninghams sätt att så på djupet beskriva en människa som den han egentligen är, under den fernissade ytan som så lätt krackelerar. Det är inga genomsympatiska människor man möter i boken; de är självupptagna och mer än något annat uppslukade av tankarna på sitt eget jag. När Peter i bokens slut inser att Rebecca, som han irriterat sig på men även avundats för hennes förnöjsamhet, delat samma längtan som han själv efter något annat, något som inte innebär tomhet, blir han förtvivlad över att hon stjäl den längtan som är hans. Men de är mänskliga, Peter och Rebecca, mycket mänskliga.
   En lysande, välskriven roman.  

torsdag 16 februari 2012

Jag kan se i mörkret

Jag delar in böcker i olika kategorier, för mig själv. Vissa böcker hör helt enkelt bara till sådana som är "trevliga" att läsa; lite lagom underhållande. Och till dessa trevliga böcker räknas alltid så kallade psykologiska spänningsromaner, eller hur de nu brukar beskrivas. Inte vanliga deckare, även om det kan ske ett eller annat mord. Mer böcker som presenterar en huvudperson som på något sätt, förstår man snart, saknar de spärrar som de flesta av oss har. På ytan kan det verka bra, men där under kokar det av starka känslor och hudvudpersonen visar sig vara någon form av psykopat. En sådan bok är Jag kan se i mörkret av Karin Fossum. Hon skriver ju ibland en annan typ av böcker, där Konrad Sejer och de andra poliserna inte finns med.
   Riktor är en man i fyrtiofemårsåldern. Han lever ett ensamt, stilla liv i sitt hus och han är mycket ensam. Som barn blev han kallad för gäddan och han förklarar mycket av sitt utanförskap med att han saknar det som behövs, i form av utseende och empati, för att passa in bland människorna i den vanliga världen. På sin fritid sitter han på en parkbänk och iakttar sin omgivning. Han är utbildad sjuksköterska och arbetar på ett hem för gamla och svårt sjuka människor, som snart ska dö. Vad ingen vet är att Riktor, i hemlighet, plågar de gamla och spolar ner deras mediciner i toaletten. Allt detta redogör han för på ett stillsamt vis.
   En dag bekantar sig dock Riktor med den försupne sjömannen Arnfinn och en udda vänskap uppstår. Riktor köper hem brännvin som han trakterar Arnfinn med och Arnfinn finner allt oftare vägen förbi Riktors hus. Någon form av gemenskap uppstår. Tills den dag Riktor kommer på Arnfinn med fingrarna i hans plånbok. En oerhörd vrede flammar upp inom honom och något brister inombords.
   Så en dag blir Riktor hämtad av polisen och häktad, anklagad för mord på en gammal dam på sjukhemmet. Riktor finner sig snart väl till rätta med livet i häktet, övertygad som han är om sin egen oskuld och han inväntar lugnt sin rättegång. För man kan väl inte dömas för ett brott man inte begått? Och om det brott man verkligen har begått inte blir upptäckt har det väl det onda egentligen aldrig hänt?
   Det är mycket spännande och man läser snabbt vidare för att få veta hur det går. Och man känner sorg över gäddan Riktor, som aldrig vågat träda ut i världen som sig själv.   

måndag 6 februari 2012

Gullspira

När jag var liten läste jag boken Barnen ifrån Frostmofjället. Den var bra och mycket sorglig och man levde helt med i Antes och syskonens kamp för att komma undan från myndigheterna, som ville ta dem, skingra dem och ackordera ut dem på bygden. I lördags fick jag möta barnen på nytt, nu i Stockholms stadsteaters fantastiska uppsättning i Skärholmen. En bra sak med att ha barn är att man kommer iväg och får se sådant man nog annars inte skulle gå på. Men med dottern och hennes kamrat som fint sällskap blev det en teaterupplevelse ännu bättre än jag hade kunnat tro. En levande och gripande förestälning med mycket bra skådespelare som hade en väldigt fin kontakt med publiken, barnen.
   Och så Gullspira. Magnifika, underbara Gullspira, spelad av Robert Fux, som lyckas förmedla en sådan allomfattande värme och kärlek. Gullspira är den som håller ihop hela historien och som vakar över sina älskade barn med stolthet och en värdighet som träffar en rakt i hjärtat. Länge sedan jag blev så rörd av en teaterpjäs. Och fast historien är gammal så finns det ju paralleller i vår egen tid, med barn på flykt och barn som saknar hem. Och allra sist ställde Gullspira några frågor som vi sedan tog med oss hem. Vad är en familj? Hur hittar man hem? Hur hittar man sig själv? Ja, det fanns mycket att prata om efteråt.
   Och jag måste få se Robert Fux igen. Hans Gullspira tände en stor värme inne i en själv, hur kallt det än var där ute.      

onsdag 1 februari 2012

Felicia försvann. Om rätten att välja bort.

Jag har läst Felicia försvann av Felicia Feldt och jag blev berörd. Länge sedan jag läste nåt så övertygande om barns utsatthet och hur utlämnad man är som barn - på gott och ont - till de vuxna som bestämmer över en själv och ens liv. På många sätt är Felicia försvann rent förfärlig läsning; man blir leden och upprörd över Felicias situation, hennes vanmakt och hur uppväxten format och påverkat henne långt upp i vuxen ålder. Det är en barndom med många uppbrott som beskrivs. Familjen flyttar ungefär en gång per år och Felicia och hennes syskon får vänja sig vid att människor kommer och går, både styvpappor och andra vuxna som flyttar in, stannar ett tag och sedan flyttar ut igen. Den mor som beskrivs är en alkoholiserad, despotisk klanledare som inte tolererar några avvikare i gruppen. Rena övergrepp förekommer, verbala som fysiska, och det är läsning som gör ont.
   Det har väl inte undgått någon vem som är Felicia Feldts mor och det blir ju extra tragiskt och ironiskt att den mor som beskrivs, och för vilken dottern mer än något annat känner rädsla, är Sveriges självutnämnda expert på barnuppfostran. 
   Men även om man inte skulle känna till hitorien bakom tycker jag att boken håller ändå. Nej, det är ingen konventionell roman, jag skulle snarare kalla det för fragmentariska minnesbilder; en sorts terapiskrivning. Minnesbilderna växlar oavbrutet i tid, från Felicias barndom till hennes vuxna liv idag. Och jag håller som sagt inte med om att det inte skulle vara så välskrivet ( som vissa har hävdat), för det är det visst, och att historien inte står för sig själv utan de biografiska uppgifterna bakom. Det gör den. Mycket trovärdigt om att vara barn och att stå i total beroendeställning till den som har makt över ens liv. 
   Felicia Feldt har sagt att hon vill berätta sin historia och det gör hon mycket bra. Genom boken löper också hennes budskap att man inte behöver förlåta allt, att försoning inte alltid är möjlig och jag tycker att det på något sätt är befriande att hon skriver så. Man kan gå vidare ändå, och skapa sitt eget liv på sina egna villkor. Även om det är svårt. Även om det kan ta sin tid. Det är möjligt att bryta destruktiva mönster.